Rehabilitering

Rehabilitering

Sakta, sakta faller vi in i nya rutiner, rutiner som gör att vardagen börjar fungera. Tiden masar sig fram samtidigt som det går himla fort. Vi har varit hemma i två veckor redan och det är snart sju veckor sedan olyckan. Jag kan inte låta bli att tänka att det, om det nu nödvändigt måste hända, så hände allt vid rätt tillfälle, mitt i livet, i slutet på terminen och vi har faktiskt hela sommaren på oss att rehabiliteras. Vi behöver inte tänka på att hon kommer efter i skolan, kanske kan hon gå i skolan redan till hösten, om kanske inte i sin klass och sin skola, så kommer hon att ha möjlighet att läsa in kursplanen för åk9 på sjukhuset, vilket innebär att hon fortfarande har möjlighet att söka in till gymnasiet nästa vår. Nästa vår ligger långt borta i detta skede, det gör även höstterminen men det finns med i tankarna.

Det är många tankar som snurrar, framför allt tankar om framtiden, samtidigt som vi försöker leva här och nu. Här och nu kräver energi, motivation och tid, tid i mängder. Tiden har en speciell roll i det hela eftersom det är tiden som avgör hur det fortlöper och hur det kommer att bli. Det är tiden som visar på processen som vi genomgår just nu, både mentalt och fysiskt och jag skriver vi eftersom det är inte bara min dotter som går igenom det här, vi går igenom det alla på olika sätt. Det är ändå skönt att veta och se att det går framåt och det är faktiskt skönt att kunna ta fem minuter och gå ut och sätta sig i solen. Ljuset och värmen ifrån solen fyller på energidepåerna för stunden och de stunder vi har tillsammans är som balsam för själen.

Balsam för själen tror jag bestämt att det var för min dotter här om dagen när vi var uppe på sjukhuset och allt hon tog sig för gick alldeles strålande bra och hon fick mängder av beröm av respektive personal, allt ifrån logoped till lekterapeut. Hon gjorde ett jättefint halssmycke, där hon stansade sitt namn och hon simmade. Vi hade blivit ombedda att ta med badkläder till sjukgymnastiken och hon såg fram emot att få bada, hon gillar att bada. När hon gick ner i poolen spred sig ett leende ända till ögonen och sedan simmade hon nonstop i 25 minuter fram och tillbaka i poolen tillsammans med mig och sjukgymnasten. Den känslan som infann sig går inte att beskriva med ord, det måste upplevas, som så mycket annat jag får uppleva tillsammans med min underbara dotter varje dag.

Bara genom att se hur förnöjd hon blev av att, lätt som en fjäder flyta omkring och ta riktiga simtag i en varm pool, får en mammas hjärta att åter svämma över, svämma över av lycka, lycka för flera saker. Hon kom ihåg hur man simmar, hon ser lycklig ut, hon ser stolt ut och jag får dela detta med henne.

Bara vetskapen av att hon kommer ihåg saker, att hon kan relatera till saker och upplevelser är ett tecken på att hon är på väg tillbaka. Igår när vi klädde på oss sa hon att hon visste varför hon behövde så mycket hjälp, att det var för att hon hade varit med om en olycka och att hon hade gjort sig illa i huvudet. Jag frågade då om hon mindes olyckan eller om det berodde på att vi hade berättat för henne. Hon svarade då att hon visste eftersom vi hade berättat. När vi satt och åt middag så hörde vi en helikopter och då sa hon, ”Det är en helikopter, en sådan åkte jag med, men det minns jag inte”. Hon börjar bli medveten om här och nu, därför känns det än viktigare nu att göra henne delaktig i allt som händer här och nu. Hon behöver känna sig trygg och hon behöver kunna förlita sig på att vi finns här och att vi hjälper henne i allt så att hon får en ärlig chans att komma tillbaka, att landa.

Att umgås med folk som håller av en är nog något som är bra för Rehabprocessen, det märktes idag när hon firade midsommar med sin pappa och hans släkt. Hon gjorde sig fin och hon deltog och hon skrattade och pratade och hon såg väldigt tillfreds ut. Hon var så långt bort ifrån det som förknippas med sjukhus och sjukdom/skada man kan komma i ett sådant här läge och det tror jag hjälper henne att komma tillbaka ytterligare lite. Landa här och nu.

Vi har börjat göra upp små semesterplaner, korta resor, små stopp, små avbrott och härliga upplevelser. Sådant behöver vi allihop. Hon vill åka till sommarstället, åka till Åland. Hon vill fiska, hon vill sola och bada. Hon simmade hemma i poolen på tomten, det var inte lika varmt och skönt som på sjukhuset men det var skönt att svalka sig när det blev varmt i solen. Här om dagen ville hon gå och hyra film i den lokala videobutiken, det var en trevlig promenad och vi hyrde en rolig film, sedan satt vi i soffan och bara njöt.

En annan sak som gör att jag tycker att det känns som om hon är på väg tillbaka är att hon har börjat bli lite finurlig, komma med kommentarer som t.ex.; ”jag såg det där, jag är inte blind”, ”det där har hänt förr” och när hon hostar så säger hon; ”Oj, oj, oj, mamma det är lugnt, det är bara jag som inte lärt mig det där än” och så flinar hon. Hon är medveten om min oro över att sväljreflexerna inte riktigt fungerar som de ska när hon dricker och nu kan hon göra det till en kul grej för att avdramatisera det. Jag blir så full i skratt när kommentarerna kommer och när jag kan se att det lyser till av lite bus i ögonen på henne, som t.ex. när jag hörde att hon prasslade med något i sitt rum och jag gick dit för att se om hon behövde hjälp, då släppte hon chokladkakan som hon höll i, jag frågade om hon ville ha hjälp att öppna men då sa hon ”Nä, jag ska väl ändå snart äta” och så glimtade det till i ögat på henne och hon gick ut och satte sig i soffan igen och jag återvände till matlagningen. Efter en stund hör jag hur hon tassar in på sitt rum och hämtar chokladkakan och tar med sig det ut i vardagsrummet.  Efter ytterligare en stund kommer hon ut i köket och frågar om hon ska duka. Det är min dotter det, tänkte jag!

Jag blir så glad, stolt och lycklig för varje liten grej som händer och jag ser på min dotter att hon är en kämpe som inte tänker ge sig, hon ska bli bra, det ska bli bra. Idag fick hon en present av mig, en sten där det står ”Min prinsessa” på och då blev hon jätteglad och så sa hon ”Jag älskar dig mamma”. De orden är så otroligt sköna att få höra.


”Allt går, det jobbiga tar bara lite längre tid”

Kram