Snart går flyttlasset på riktigt!

En ny milstolpe, ett nytt mål.

Rehabilitering, resursskola, grundskola, gymnasiet och nu högskola. Hon är en riktig kämpe dotra mi. Efter tung och snårig men otroligt stark återgång efter olyckan har hon nu placerat sig i högskolevärlden med allt vad det innebär, tentor, duggor, sena kvällar, tidiga mornar, föreläsningar, seminarium, nya vänner, nya rutiner, nya platser, you name it. Sedan augusti har hon camperat på en madrass på golvet hemma hos en kompis, kompis i Karlstad för att plugga men om ett par dagar går flyttlasset på riktigt, till den första egna lägenheten. Hemmet är i kaos, det är saker överallt och det är spännande, roligt och lite sorgligt att packa ihop hennes saker, men gissa om jag är glad för hennes skull, gissa om jag är stolt. Hon har åstadkommit detta, hon har kämpat för detta. Hon har alltid haft som mål att vara självständig, att klara sig, att utvecklas.

Idag när jag var på kris och samtalscenter på hjärnskadecenter, hittade jag henne i tidningshyllan. Hon blev intervjuad i vintras i ett reportage i tidningen Habilitering Nu, om att att komma igen. Där pratar hon om att hon känt att det har varit viktigt att bli självständig, att hon har mognat, att hon tänker annorlunda idag. Vi tänker nog alla annorlunda idag, jag tror att vi värderar livet på ett mer närvarande sätt, vi känner att det är viktigt att vara härvarande, att ta tillvara på all positiv energi, att ta hand om varandra och oss själva.

Jag längtar efter henne varje dag, jag saknar henne varje dag. Jag är stolt varje dag, jag skryter om henne varje dag, jag älskar henne hela tiden. Hon är min kämpe.

Under denna resa som vi gjort och gör tillsammans har det blivit mer tydligt än någonsin att "allt är möjligt", "vill man så kan man". Livet är skört men allt har en mening och har man drömmar, ett stort hjärta, mycket mod och jävlaranamma så kan man åstadkomma vad som helst.

LOVE YOU DOTRA MI <3 comment-3--="" nbsp="">

Fyra år har nu passerat.

För fyra år sedan fick jag ett telefonsamtal som förändrade livet. För fyra år sedan svävade jag i ovisshet och sinnesstatusen var hjälplöshet, maktlöshet, förtvivlan och sorg.

Det som inte får hända har hänt, läser jag under dagsdatum ur dagboken från tiden vi levde och andades sjukhus och intensivvård. Skrivet med darrig handstil i en liten svart bok. En bok som vi fick av personalen på BIVA, en liten bok som jag är så glad över att vi fick och började använda. Ibland tar jag fram boken och backar bandet, för det är lätt att minnas men svårt att komma ihåg detaljer när tiden passerar.

20100511 “Igår låg du på BIVA i respirator med 24h, 100% övervakning och idag har du blivit flyttad till ett annat rum” Du sover, sover, sover och sover. Du får näringsdropp och lugnande. Du snurrar i sängen och trasslar in dig i alla slangar och sladdar, det är bökigt eftersom din vänstra sida är orörlig. Du har också öppnat dina ögon, lite, ibland men vi tror inte eller vet inte om du känner igen oss, vi har inte riktigt fått kontakt.” Där började resan tillbaka till livet. En resa som har varit kantad av uppgång och fall om vart annat med medgångarna har tagit udden av motgångarna.

För fyra år sedan, innan vi överhuvudtaget visste hur det skulle bli, hur du skulle må och vara, vilken typ av skada du fått eller hur den påverkat dig fick du starta processen att lära om det du redan kunde men som du tappat. Att dricka, att äta, att knyta skorna, borsta tänderna, att gå på toaletten, att prata, allt fick du uppdatera och lära om, vissa saker tog längre tid än andra. Vägen tillbaka innebar många påfrestningar men också mycket glädje. Fåniga saker som ett leende eller en måltid utan avbrott pågrund av att hon satte i halsen förgyllde våra dagar. Varje utmaning var ett berg att bestiga, varje framsteg var en seger. Ovissheten omvandlades till kunskap och beslutsamhet och så småningom blev det annorlunda det vardagliga.

Olyckan inträffade i slutet av årskurs åtta, två veckor innan hennes 15-årsdag, fem veckor innan skolavslutningen. Skolan, ja hur skulle det bli med den? Den frågan dök ju såklart upp. Det fick bli rehabiliteringsskola i Alvikstrand, nästan hela årskurs nio, hon slussades in i sin klass i slutet av nian, ungefär åtta veckor innan skolavslutningen. Årskurs nio avslutades och en nya tid tog sin början, gymnasietiden.

Gymnasievalet blev utifrån de förutsättningar som då fanns och den resan har också haft sina mot- och medgångar, ett av de citat dotra myntat säger ganska mycket om en av de förändringar som olyckan och skadan medförde : “Förut var jag som en svamp, allt fastnade. Nu är jag som en jävla teflonpanna, allt bara rinner av.” Arbetsminnet är starkt påverkat av skadan och kommer så vara, det har successivt blivit bättre men det är också något som hon har fått jobba hårt med, likaså talet. Arbetsterapeft och logoped har varit två viktiga insatser, för att få bitarna att falla på plats, för att få vardagen och skolan att fungera. Gymnasiet hade som val att få förlänga tiden men denna envisa dam gav sig den på att fixa det och gå ut skolan tillsammans med sina jämnåriga.

Idag fyra år senare befinner jag mig i ett sinnestillstånd av stolthet, styrka och glädje. Det finns inga ord som kan beskriva eller förklara vad jag känner och hur grymt stolt jag är över dotra mi och hennes utveckling. I dagarna planerar vi studentmottagning och hon har fullföljt och klarat av sin gymnasieutbildning och nu väntar nästa utmaning. Hon har sökt flera olika högskolor och vill verkligen satsa.

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det flera gånger till: Hon är en kämpe utan dess like min dotter!