Ett steg framåt, en ny början en trygg fortsättning

En dag i taget, 287 dagar har nu passerat sedan olyckan och det hemska telefonsamtalet. Mycket vatten har runnit under vår bro under denna tid…….Oros molnen börjar dra bort från himlen och det som finns där bakom är tecken på att det bara kan bli bättre med tiden, en dag i taget, mittilivet.

Tid, som har blivit ett begrepp, som förknippas med allt för oss, det får tiden avgöra, det får vi se inom sinom tid, om det finns tid, i en framtid, en snar framtid eller väldigt långt fram i tiden? Tiden rullar på samtidigt som det känns som om den står still. Det är mycket som ska klaffa, det är många saker som ska hanteras.

Jag fick rådet av en go kollega att jag måste börja skala, skala av det som inte är världsviktigt och fokusera på det som är viktigt här och nu, jag vet att hon har rätt, jag vet att det är min svaghet just nu, att jag gör så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt för att på något sätt känna att jag gör något bra, för det känns som om jag bara står och stampar på ett och samma ställe även om jag ser, jag vet och jag upplever att det går framåt, att det går åt rätt håll. Det gäller allt mittilivet just nu för mig, inte bara när det gäller dotra mi, utan även när det gäller jobb, boende, relationer, ekonomi, you name it….. Önskar jag hade annan tid, mer tid, att jag kunde vrida tillbaka tiden, ställa fram tiden, ändra tiden, byta tidevarv, stanna tiden, skynda på tiden……

I all kaos kring olyckan och det som hände innan och efter, så har ändå bra saker vuxit fram samtidigt som frustrationen fått ett grepp om oss alla på ett eller annat sätt, någon klok har sagt att det som inte dödar, härdar och det stämmer nog, men hur lagar man något som gott sönder? Har provat med lim, spännband, tvinnar, gummisnoddar, gem, häftstift, kitt, påsnypor och silvertape, det håller ett tag men sedan spricker det upp igen…….

Vi kämpar varje dag med att skapa nya och hållbara rutiner och en vardag som känns okej. Vi har tillfört och plockat bort personer som lyfter och sänker oss. Vi har silat bort en massa energitjuvar och fyllt på med ny energi genom att försöka täta de hålrum som uppstått. Det går ganska bra. Man får liksom ta en dag i taget……

Jag har under dessa månader som passerat hållit näsan ovan vatten ytan och drivit runt vardagen och allt vad det inneburit plus ett stort hus själv, för att jag i min enfald trodde att det skulle vara bra för oss att bo kvar, att behålla någon form av trygghet i all kaos. Det har det ju i och för sig varit men det har också varit en otrygg plats på flera olika sätt och det har inneburit en ekonomisk katastrof, fast vad är pengar, det är väl bara papper till syvende och sist.

I 6 månaders tid har huset varit ute till försäljning, tyvärr har det tagit tid men nu är det äntligen sålt så nu kan jag och mina barn gå vidare på gott och ont. Vi blir tvungna att flytta från kommunen eftersom det inte finns några bostäder att frambringa här, vilket har givit mig otroligt dåligt samvete, fast, ska man bryta mönster och starta om kanske man ska göra det ordentligt och döm om min förvåning när båda barnen sa att det ska bli skönt att flytta, att bryta och byta helt. Det känns såååå skönt. För trots allt så har vi varandra och vi vill alla tre flytta på oss, skapa något nytt, bryta gamla mönster och byta ut gamla platser och minnen och skapa oss något nytt, något tryggt och beständigt.

"Det är nu allt tar sin början på en fortsättning till det bättre"

Kram <3