"Det är nu allt tar sin början på en fortsättning till det bättre"

Så avslutade jag bloggen i februari 2011. För sju månader sedan. Årstider har passerat och avlöst varandra, snön har smält, tussilagon har blommat, löven har spruckit ut, solen har värmt allt som varit fruset och smekt oss över kropp och själ. Nu skiftar allt igen, nu går vi in i hösten, en färgsprakande höst.

Så som naturen skiftar i färg skiftar också våra liv, vår vardag. En vardag som dag för dag förankras i det nya, i det bättre, i det trygga. Vi har landat, vi har hittat en plats där vi kan andas fritt, där vi kan utvecklas och bara vara i vår egen takt.

Det är 16 månader sedan olyckan, 16 månader av förändring, 16 månader av hopp och förtvivlan, 16 månader av glädje och framgång.

Rehabiliteringen har fört oss framåt och vi har nu inlett nästa fas, habilitering. Dotra mi har sakta men säkert slussats in i verkligheten och vardagen igen. Hon fick gå ut år 9 med sin klass i sin hemskola, parallellt med rehabskolan, hon fixade sina betyg, hon sökte in på gymnasiet och hon har haft en semester hon sent ska glömma.

Förra sommaren innebar många saker, som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, på gott och ont. Vi tillbringade all tid på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, vi hade permis i fyra dagar, fyra dagar som vi kunde tillbringa i Roslagen, i vår sommarstuga, utan dagliga läkabesök eller rehabilitering. De fyra dagarna var underbara. Då kändes det som om friheten och "det vanliga livet" kom lite närmre.

Men i år har vi upplevt så mycket mer, förutom en positivt framåtskridande läknings- och rehabiliteringsprocess så har dotra min varit i bland annat Barcelona och New York och och hon har fått vara med människor som bry sig, människor som älskar henne över allt annat och för den hon är. Fått bara vara sig själv för att ta in allt, för att landa, för att ladda batterierna och ställa in sig på allt det nya som väntar henne.

Hon har inte riktigt accepterat att hon ibland måste tänka och handla annorlunda mot förr, men sakta, sakta så landar det hos henne med. Ett resonemang som vi för ganska ofta är att hon hela tiden har fokuserat på att bli frisk, vad är att vara frisk? Kan man ha funktionshinder, handikapp, etc utan att vara sjuk? Att anpassa sig till allt nytt kan vara nog så svårt.

Nu går hon i varje fall på gymnasiet, hon har skapat sig en ny vardag och hon har fått nya vänner. Hon har fått en chans att börja om och hon njuter just nu av allt. Vissa dagar är jobbiga, tunga, då orken inte räcker till, fast viljan finns där. Då är hon frustrerad. Andra dagar flyter allt på hur bra som helst, allt går som på räls, då är livet på topp och så är det väl för oss alla. Vi har bra och mindre bra dagar. Det är ju så livet fungerar, framför allt när man är mittilivet.

Jag är så otroligt stolt över dotra mi, över det hon har åstakommit under dessa månader av rehabilitering och personlig utveckling, jag är helt övertygad om att hon kommer att få ett fantastiskt liv och jag tänker fortsätta finnas där och hjälpa henne att fylla på med positiv energi, glädje, livsvilja, trygghet, värme och kärlek.

"Var inte rädd, jag går bredvid dig"
<3