20130509

Tre år + 14 dagar.

Idag är det tre år sedan dotra mi var med om en fallolycka, en olycka som förändrade hennes liv, mitt liv. Det är också 14 dagar sedan jag förlorade min pappa, hastigt och oväntat. Han somnade in på intensiven, kopplad till en massa apparater, precis som min dotter var för tre år sedan, hon överlevde, det gjorde inte han.

Mamma ringde mig på jobbet fredagen den 26 april och sa att pappa hade fått en hjärtinfarkt och att han var på väg till Huddinge för en ballongsprängning och att min syster var på väg dit med polisen för att identifiera honom. Han hade hittats av några grannar och det enda han hade på sig var hemnycklarna. Mamma sa att jag skulle hämta hunden hos polisen. Pappa hade varit ute på sin morgonrunda med sin hund när han hade rasat ihop. Jag tänkte att jag kunde hämta hunden efter jobbet och åka upp till sjukhuset senare, hade så mycket att göra på jobbet. Men min magkänsla sa åt mig att tänka om och jag är idag glad att jag lyssnade på min magkänsla. Jag åkte hem och mötte upp min mamma på parkeringen, så att vi kunde göra sällskap till Huddinge. På väg dit ringde min syster och bad oss vända för ambulansen med pappa var på väg tillbaka till Södertälje, hon hade inte identifierat honom.

Mamma och jag vände och tyckte att det var konstigt att man körde tillbaka med honom så snabbt efter en ballongsprängning men vi tänkte att det kanske var platsbrist på Huddinge. Väl på plats på akuten fick vi sitta tillsammans med min syster och de poliser som kört henne och vänta på att ambulansen skulle komma med pappa.

Eftersom han inte hade blivit identifierad så var det lite rörigt, ingen visste någonting. Efter en stund, vet inte hur lång tid, kom en sköterska springande och sa att de trodde att den vi beskrivit hade anlänt och att vi skulle följa med för att identifiera. Det var vansinnigt bråttom och vi blev infösta i en hiss med en brits med en man på, en man som var kopplad till en massa apparater som lät och jag tror det var fyra ambulansmän. Det var pappa som låg på britsen, vi kände igen hans tatuering.

Uppe på intensiven fick vi tala med en läkare som berättade att de inte gjort någon ballongsprängning eftersom de inte hittat någon propp som indikerat på infarkt eller attack. Nu skulle de stabilisera honom och försöka ta reda på vad som var galet, varför hjärtat hade stannat när han var ute och gick.

Vi fick gå in till rummet där pappa låg, uppkopplad till alla dessa apparater, flaschback, tre år bak i tiden. Hjärtrytm och puls fladdrade hej vilt på monitorn och sköterskorna gick runt och fixade med slangar och annat. Han var blåslagen i ansiktet men såg rätt fridfull ut där han låg. Vi stod där en stund, vet inte hur länge, klappade hans panna, pratade med honom, höll honom i handen. Efter en stund kom en ny läkare in i rummet och började prata med oss om läget. Det man hade sett, sa han, var att kärlen runt hjärtat var sjuka, vad det nu betyder, och att nu handlade det om att avvakta och se tiden an för att se hur allvarliga och vilken typ av hjärnskador pappa hade fått, för hjärnskador hade han fått eftersom han varit borta så länge och så många gånger. Han berättade att pappa andades själv men att det var det enda han gjorde själv, resten skötte maskinerna om.

Jag höll i pappas fingertoppar när läkaren pratade med oss och när han pratar om eftervård och hjärnskador far jag återigen tre år bak i tiden. Hjärnskador, rehabilitering, hinner jag tänka. Apparaterna börjar tjuta ihärdigt och vi får springa ut ur rummet och sköterskor och läkare springer in. Mamma stannar kvar medan min syster och jag går till anhörigrummet, då landar allt, det kanske inte kommer att gå bra, fram till dess har jag tänkt att folk har överlevt hjärtinfarkter förut, dotra mi klarade av rehabiliteringen, läkarna är duktiga,  men då, då känner jag att nej, han kommer att släppa, han vill inte bli ett vårdpaket.

Efter en stund kommer mamma och läkaren in i rummet och berättar att det inte går att få igång hjärtat, att det är slut, att det är över, pappa finns inte mer.

Vi gick in i rummet igen och var med när de plockade bort alla apparater, vi höll hans hand vi klappade på hans panna. Fem gånger drog hans kropp kraftigt efter luft, eller om det var luften i kroppen som kroppen tryckte ut, obehagligt var det och känslan av att hjälpa honom tillbaka var stark.

Sköterskorna bad oss gå ut en stund så att de kunde göra iordning pappa. Vi fick gå in i ett annat rum, där låg han, ljus var tända, han såg så rofylld och lugn ut där han låg, det var alldeles tyst och stilla. Tårarna strömmade ner för våra kinder, det ofattbara hade hänt, pappa fanns inte mer, han skulle inte vakna, hans hjärta hade stannat för alltid. Känslan går inte att beskriva.

Så många tankar, så många känslor, så många år som vi levt, hela min uppväxt har han funnits där, inte alltid nära, ofta väldigt långt bort. Jag har kämpat för att få hans godkännande, jag har velat veta att jag duger att jag är värdefull. En gång för flera år sedan skrev jag en dikt, ett brev till honom, han la det åt sidan och jag har alltid undrat om han läst det. När vi var i hans hus dagen efter hans bortgång gick vi igenom alla hans viktiga papper, då hittade jag dikten, brevet, det låg där omsorgsfullt ihopvikt bland viktiga papper, det var en härlig, annorlunda känsla. Jag blev varm i bröstet och tårarna flödade fritt medan jag läste vad jag skrivit.

Det var inte alltid lätt att nå pappa, att förstå pappa. Jag minns när jag hade lämnat över dikten, brevet,  han hade då blivit inlagd med hjärtflimmer, hade troligtvis sprungit med infektion i kroppen, det är inte bra för hjärtat. Vi satt i hans rum och pratade om ditt och datt, vi pratade om livet. Då sa han något som fick mig att någonstans lite förstå att jag var värdefull i hans ögon, att jag var någon. Jag minns att han sa att han tyckte att det var skönt att veta att det fanns en i familjen som inte var hysterisk och som alltid landade med båda fötterna på jorden trots att man rasat eller hamnat tokigt. Han liknade mig vid den där leksaken som man trycker under så rasar den ihop och när man släpper så reser den på sig. Det var nog hans sätt att säga att han någonstans var stolt över mig, det var hans sätt att beskriva känslor och tankar.

Han var inte så bra på att uttrycka känslor. En händelse som fick mig att fundera och sedan landa var när dotra mi låg på intensiven och han kom till sjukhuset, det var första dagen tror jag. Vi skulle få prata med en kurator när han var där och han erbjöd sig att följa med. Sedan pratade han hela timmen om hur jobbigt det hade varit för honom någon månad innan, när hans hund hade blivit huggormsbiten och legat på sjukhus. Jag minns att jag tänkte att han kunde fara åt helvete, hur korkad kan man vara, här ligger min dotter uppkopplad till en massa maskiner, vi vet inte om hon kommer överleva eller vad som ska hända, så pratar han om sin jävla hund. Jag blev så trött, jag blev så besviken, jag blev så arg. Då, senare, när allt sjunkit in och livet började rulla på så tänkte jag på den händelsen och insåg att det min pappa gjorde då, på något skruvat sätt var att han försökte, på sitt sätt, förklara att han förstod hur jobbigt det var för mig och att han var berörd av allt. Så var min pappa, svår att nå, svår att förstå. Det känns skönt att jag idag förstår, att jag kan lägga mitt pussel, att jag kan svarva om de bitar jag inte fått att passa ihop tidigare, snart, sen, kanske allt faller på plats och mina blockeringar släpper, det är skönt att mogna, det är skönt att landa, att utvecklas, att komma till insikt, att förstå vad det handlar om.

Vi har hunnit prata mycket, vi har hunnit tänka mycket, han är ännu ej begravd, det är en process i sig men vi vet hur vi vill ha det och vi tror att vi vet hur han vill ha det, enkelt. Han fick gå som han vill med buller och bång i sin träningsoverall, med sina löparskor och sin hund på promenad. Han var enkel men knepig. Han är älskad och saknad.

Pappa

Det är inte alltid lätt-

Att veta vad som är fel

eller vad som är rätt

Men ett som jag har lärt-

man måste vårda det man håller kärt

Att lyssna på sin kropp-

Ty den vet när den inte orkar mer

då säger den stopp

Vi har bara ett liv

Det är här och nu-

Det vet både jag och du

Jag älskar dig över allt annat-

även fast det är mycket du blundat för

som jag har förbannat

Du finns alltid här och du berör

Jag vet inte bäst hur jag dig ska nå-

jag hoppas bara att jag dig ska förstå

Jag vill vara en del av dig-

en del av ditt liv-

lika mycket önskar jag att du

vill ta del av mitt liv

Vi har båda så mycket att ge-

det handlar bara om att öppna ögon och sinnen

så att vi vågar se

Jag vill tända en stjärna på himlen för dig-

så att du kan se hur mycket du betyder för mig.

Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta i mina tankar

Älskad och saknad

                                            

                                                    

GAAAAAAAAAH!
Ibland önskar jag att jag kunde ta över någon annans frustration, min dotters frustration. Jag vill ta den och kasta den långt ut i universum så att den aldrig hittar tillbaka igen..........................

Vi har under sportlovsveckan varit på utvärdering, statusuppdatering, med allt vad det innebär, arbetsterapi, logoped, sjukgymnastik, musikterapi, psykologsamtal, etc. Allt för att Dotra Mi fyller 18 snart och blir då "vuxen" och hon ska slussas över till ung/vuxenrehabilitering. Läkare, psykologer och terapeuter ska göra utlåtande om hennes framtid, vad hon har för funktionshinder, vad hon har för behov, vad hon behöver ha för stöd, hur hjälp och rehabilitering ska se ut och fungera i framtiden.

Att sitta där dag ut och dag in förde mig tillbaka till då, då när någon tryckte på stopp mitt-i-livet, då när allt var nytt, när det precis hade hänt och tid bara var ett begrepp. Då ingen visste hur det skulle bli eller hur det skulle se ut eller vad som skulle ske. Då när vi satt där, när vi sov där, när vi levde i kappsäck, när vi vakade, när vi gladdes åt det lilla, när varje tecken på att hon var på väg tillbaka ingav hopp, när varje framgång var glädje. Hade aldrig då, i min vildaste fantasi, kunnat tänka mig att jag skulle bli alldeles varm i kroppen och tårögd när min tonåring kunde vissa med "tummen upp" eller "tummen ner" om hon var nöjd eller missnöjd eller att jag skulle börja gråta när jag hörde min tonåring räkna upp veckodagarna i rätt ordning. Helt plötsligt fanns det självklara saker som blev superviktiga, helt plötsligt fick jag börja se på saker med andra ögon, helt plötsligt fick glädje, förväntan, tålamod och kämpaglöd ett ansikte, det blev konkret på något sätt. Allt har fått ett annat värde, jag ser på saker med andra ögon men ibland glömmer jag också bort, ibland faller jag in i gamla invanda fotspår men eftersom detta är en process så rycks jag snabbt tillbaka igen, precis som Dotra Mi snabbt rycks tillbaka när det tar stopp.

Det har snart gått tre år sedan olyckan och det som blev annorlunda har blivit vardag men ibland är jag, är vi, är Dotra Mi, tvungna att stanna upp och andas in, det som är på riktigt, det som är annorlunda, det som inte är som det var, det som ingen vet hur det kommer att bli sen, gör sig påmint. Återigen sitter vi här med vetskap om framsteg men med ovisshet om framtiden och ingen kan säga att så här kommer det att bli, så här kommer det att se ut, så här kommer det att fungera. Vi får bara vänta och se tiden an, vilket vi nu är rätt vana vid, det har liksom också blivit en del av vår vardag av det som är vanligt.

Det är underbart att glädjas åt alla framsteg, åt att det faktiskt är så bra att man till och med ibland glömmer bort att det har sett annorlunda ut, att det har varit på något annat sätt. Dotra Mi har haft en ofantlig tur och hon har även kämpat och kämpar fortfarande hårt för att utveckla de förmågor hon "tappade bort" ett tag och för att komma framåt, för att sträva mot att leva det liv hon vill leva. Men ibland går det inte, ibland tar det stopp, det är i sådana stunder frustrationen slår till, när det inte går som hon vill, när skadan sätter stopp eller hindrar, det är då jag önskar att jag kunde gå in, gå in och ta bort, göra om, göra bättre, underlätta, trösta, skydda, göra åt henne, lyfta bort smärtan, städa bort frustrationen, lindra sorgen, torka tårarna, visa på andra möjligheter, öppna nya dörrar.  Jag önskar att jag hade alla svaren, alla lösningar.

Om ett par veckor ska vi tillbaka och träffa alla inblandade för att få ett utlåtande, vad nu ett utlåtande innebär. Rent konkret så innebär det att vi får information om vart vi blir slussade, vem eller vilka som tar hand om oss när Dotra Mi blir "vuxen", svar får vi förhoppningsvis också om den nervskada som finns i foten, en skada som hämmar Dotra Mi i det mesta just nu eftersom hon har kronisk värk, kronisk värk i foten, kroniskt värk i huvudet och försök gå i skola, umgås med kompisar, göra i vardagen med det, jag är imponerad över hur hon fixar allt, hur hon fixar smärtan utan att bli galen och bryter ihop och bli ett monster för sin omgivning. Men hon härdar ut, hon väljer bort, hon lider i tystnad, hon vill inte vara till besvär, hon vill inte vara en börda. GAAAAAAAAAAAH, jag vill bara kasta det rätt ut i universum, så långt bort att det aldrig hittar tillbaka.............................


<3 p="">