GAAAAAAAAAH!
Ibland önskar jag att jag kunde ta över någon annans frustration, min dotters frustration. Jag vill ta den och kasta den långt ut i universum så att den aldrig hittar tillbaka igen..........................

Vi har under sportlovsveckan varit på utvärdering, statusuppdatering, med allt vad det innebär, arbetsterapi, logoped, sjukgymnastik, musikterapi, psykologsamtal, etc. Allt för att Dotra Mi fyller 18 snart och blir då "vuxen" och hon ska slussas över till ung/vuxenrehabilitering. Läkare, psykologer och terapeuter ska göra utlåtande om hennes framtid, vad hon har för funktionshinder, vad hon har för behov, vad hon behöver ha för stöd, hur hjälp och rehabilitering ska se ut och fungera i framtiden.

Att sitta där dag ut och dag in förde mig tillbaka till då, då när någon tryckte på stopp mitt-i-livet, då när allt var nytt, när det precis hade hänt och tid bara var ett begrepp. Då ingen visste hur det skulle bli eller hur det skulle se ut eller vad som skulle ske. Då när vi satt där, när vi sov där, när vi levde i kappsäck, när vi vakade, när vi gladdes åt det lilla, när varje tecken på att hon var på väg tillbaka ingav hopp, när varje framgång var glädje. Hade aldrig då, i min vildaste fantasi, kunnat tänka mig att jag skulle bli alldeles varm i kroppen och tårögd när min tonåring kunde vissa med "tummen upp" eller "tummen ner" om hon var nöjd eller missnöjd eller att jag skulle börja gråta när jag hörde min tonåring räkna upp veckodagarna i rätt ordning. Helt plötsligt fanns det självklara saker som blev superviktiga, helt plötsligt fick jag börja se på saker med andra ögon, helt plötsligt fick glädje, förväntan, tålamod och kämpaglöd ett ansikte, det blev konkret på något sätt. Allt har fått ett annat värde, jag ser på saker med andra ögon men ibland glömmer jag också bort, ibland faller jag in i gamla invanda fotspår men eftersom detta är en process så rycks jag snabbt tillbaka igen, precis som Dotra Mi snabbt rycks tillbaka när det tar stopp.

Det har snart gått tre år sedan olyckan och det som blev annorlunda har blivit vardag men ibland är jag, är vi, är Dotra Mi, tvungna att stanna upp och andas in, det som är på riktigt, det som är annorlunda, det som inte är som det var, det som ingen vet hur det kommer att bli sen, gör sig påmint. Återigen sitter vi här med vetskap om framsteg men med ovisshet om framtiden och ingen kan säga att så här kommer det att bli, så här kommer det att se ut, så här kommer det att fungera. Vi får bara vänta och se tiden an, vilket vi nu är rätt vana vid, det har liksom också blivit en del av vår vardag av det som är vanligt.

Det är underbart att glädjas åt alla framsteg, åt att det faktiskt är så bra att man till och med ibland glömmer bort att det har sett annorlunda ut, att det har varit på något annat sätt. Dotra Mi har haft en ofantlig tur och hon har även kämpat och kämpar fortfarande hårt för att utveckla de förmågor hon "tappade bort" ett tag och för att komma framåt, för att sträva mot att leva det liv hon vill leva. Men ibland går det inte, ibland tar det stopp, det är i sådana stunder frustrationen slår till, när det inte går som hon vill, när skadan sätter stopp eller hindrar, det är då jag önskar att jag kunde gå in, gå in och ta bort, göra om, göra bättre, underlätta, trösta, skydda, göra åt henne, lyfta bort smärtan, städa bort frustrationen, lindra sorgen, torka tårarna, visa på andra möjligheter, öppna nya dörrar.  Jag önskar att jag hade alla svaren, alla lösningar.

Om ett par veckor ska vi tillbaka och träffa alla inblandade för att få ett utlåtande, vad nu ett utlåtande innebär. Rent konkret så innebär det att vi får information om vart vi blir slussade, vem eller vilka som tar hand om oss när Dotra Mi blir "vuxen", svar får vi förhoppningsvis också om den nervskada som finns i foten, en skada som hämmar Dotra Mi i det mesta just nu eftersom hon har kronisk värk, kronisk värk i foten, kroniskt värk i huvudet och försök gå i skola, umgås med kompisar, göra i vardagen med det, jag är imponerad över hur hon fixar allt, hur hon fixar smärtan utan att bli galen och bryter ihop och bli ett monster för sin omgivning. Men hon härdar ut, hon väljer bort, hon lider i tystnad, hon vill inte vara till besvär, hon vill inte vara en börda. GAAAAAAAAAAAH, jag vill bara kasta det rätt ut i universum, så långt bort att det aldrig hittar tillbaka.............................


<3 p="">