Vinterlandskapet breder ut sig över gator och torg, sakta, sakta faller små, nätta flingor ner på den kalla, mjuka marken. Årstiderna skiftar och tiden passerar. Det har snart gått åtta månader sedan olyckan, som förändrade livet mitti. Många dagar har passerat, många tårar har rullat ner över mina kinder, insikter, upplevelser och erfarenheter har avlöst varandra, mången glädje stunder har passerat och berikat mittilivet.
Sex månader till tre år, sa läkarna att det kunde ta innan man kunde fastställa en permanent diagnos, tiden får visa hur det blir och vart det landar, allt kommer att bli bra, dessa fraser har varit ledord under denna period och kommer att så vara i fortsättningen. En dag i taget passerar, vissa dagar är helt fantastiskt underbara, andra är mindre kul.
En sak som jag tänkt mycket på är hur ofantligt viktigt det är att ha människor omkring sig som bara finns där, som bryr sig utan att göra nått väsen av sig, som förstår att ibland är det tungt och man kanske bara behöver vara eller prata eller älta eller what ever. Under denna period så har jag även insett hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som har en så god relation till mina barns far, det är guld värt i ett läge som detta, tänk vad många det är där ute som inte kan ha en vuxen föräldrarelation och handla utifrån barnens bästa. Utan honom hade lasset varit väldigt tungt att dra själv, framför allt eftersom det hänt en himla massa andra saker mittilivet parallellt med det som pågår med dotra mi.
Dotra, som nu ligger i sin säng och sover så gott efter en heldag i Stockholm med faster och kusiner/bonus. Hon var nöjd när hon, sent om sider, kom hemsläntrandes med en hel del påsar. Så skönt att få återgå till det något mer normala, att kunna göra saker som hon borde kunna göra. Jag har fullt upp med att bearbeta den frustration jag känner för att hon lite har blivit snuvad på sin tid som tonåring just nu. Jag önskar henne ett gott liv och det vet jag att hon har och kommer att få, men jag kan inte låta bli att sörja det hon saknar och inte kan eller får just nu. Jag kan bara föreställa mig hur det kan kännas för henne, hur det skulle ha känts för mig. Vet att hon tycker att det är asjobbigt med föräldrar som finns över allt, hela tiden, alltid och jämt, som ska lägga sig i allt och som har något att säga om allt och alla. Vanligt fenomen när det gäller tonåringar, så det är väl egentligen inget konstigt... Men det blir konstigt, fast hon står ut med oss, det måste man ge henne kredd för och det är bra.
För mig handlar det nu mycket om att ge stöd och att resonera med henne och mig själv, när saker eller situationer dyker upp som känns konstiga eller annorlunda eller rent av orättvisa.
Bara det här som att åka skridskor, aldrig förr har hon väl längtat efter att få snöra på sig skridskorna och ge sig ut på isen, som ligger blank och nyspolad, men, nej, det får hon inte, det kan hon inte. Jag har heller aldrig hört någon någonsin tjata så mycket om att få cykla, har aldrig riktigt förstått och uppskattat den känslan att kunna fara fram på gatorna på två hjul och känna vinden fläkta i håret. En känsla av frihet. Det är de två sakerna hon just nu längtar otroligt mycket efter att få göra.
Snart börjar skolan igen efter ett välbehövligt lov och då ska hon, sakta men säkert slussas in i sin hemskola för att se om hon klarar av att avsluta grundskolan, som det var tänkt från början. Hon längtar, samtidigt som hon är lite orolig för hur det ska gå eftersom hon faktiskt själv har uppmärksammat att allt inte riktigt fungerar som det borde, allt tar så mycket längre tid och detta innebär att hon är fullt medveten om att hon kommer att få kämpa mer än vanligt för att bara klara av det väsentliga och det kan vara tufft nog att ha i vetskap när man ska in i en klass med hormonstinna, konkurrerande tonåringar.
Inlärningsförmågan är det inget fel på och hon har kvar alla sina förvärvade kunskaper och förmågor, vilket kommer att underlätta för henne, men den sociala biten, den praktiska biten, hur kommer det att fungera? Kommer hon att få det stöd och den hjälp hon behöver? Kommer personal och klasskamrater att kunna hantera situationen? Kommer hon att klara av de situationer som uppstår? Frågorna är många och jag vill så gärna att hon ska få ett så bra avslut som möjligt så att hon kan gå vidare och skapa sig sin framtid.
Jag älskar dig dotra mi! <3
