Åren går

💖💖💖

Ny fas i livet. Du fyller 22 år och det är snart dags för examen. Det känns som om det var igår vi planerade för studentskivan. Du har verkligen kämpat Dotra mi. Kämpat för att för att sätta dina mål, kämpat för att nå dina mål. Jag vet att du har haft några tuffa men också väldigt givande år i universitetsvärlden. Nya rutiner, nya vyer, nya kunskaper, nya vänner och nya erfarenheter. 

Varje dag finns du i mina tankar, varje dag fylls jag av stolthet och av kärlek. Jag vet att det inte alltid är så lätt men ingen har heller sagt att det ska vara lätt men man ska göra det enkelt för sig, då får man ut mest av livet.

Jag har en tavla hemma med texten:

"Don´t try so hard to fit in-

When you were born to stand out!"

Dessa ord passar så bra. Det är vackert på något sätt.  

När försäkringsbolaget ringde härom dagen kastades jag tillbaka. Jag plockade fram dina papper och jag bläddrade i den lilla svarta boken. Boken som jag fick av en sköterska på Q82, boken som blev en logg, en dagbok, en dagbok där jag och din pappa skrev. Vi skrev ner våra tankar, våra känslor, vad läkarna och sköterskorna informerade oss om och så småningom kunde vi skriva om vad du gjorde, dina framsteg, vi skrev i omgångar, när vi satt där bredvid dig i din sjuksäng. 

Ute tassade kalla maj, med grönska och solens strålar, in i  juni, för att sedan i full prakt övergå till juli, en månad som i vanliga fall inneburit semester och lata dagar. Pappa och jag turades om att bo hos dig, varannan vecka var vi stand-by på sjukhuset medan den andre pendlade mellan sjukhus, hemmet och lillebror. Jag minns värken i ryggen efter att ha sovit på pinnsoffan i ditt rum, en värk som tynade bort i rehabilitering och arbetsterapi, som blev om intet i bassängträning, ordträning och glassätande i skuggan under ett träd i sjukhusparken. 

Det var en intensiv tid, en tid i ovisshet, en tid, som då tycktes stå still. Men tiden står aldrig still inte ens när någon trycker på stopp, pausar, mitt i livet. Och tur är väl det, då hade jag velat spola tillbaka tiden, göra saker ogjorda. Oändliga är de gånger jag tänkt tanken att jag hade kunnat förhindra det som hänt, men hur hade jag kunnat göra det? I flera år har jag bearbetat och hanterat den tanken, den känslan, den oron, att inte kunna vara där, att inte kunna förhindra, att bara kunna vänta ut och låta tiden ha sin gång. Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag kunnat ta din "ryggsäck", att jag skulle kunnat ta över din ilska, din smärta, din sorg, din oro, irritation och din frustration. Men vi behöver alla dessa känslor, vi behöver ta oss igenom det, allt har en mening även om man inte alltid förstår meningen där och då.

Oändliga är även de gånger jag kunnat spricka av stolthet och kärlek. Otaliga är de hjärtan jag skickar till dig, när du inte är nära. Jag saknar dig här hemma varje dag men jag är så stolt och glad för din skull, för vad du har åstadkommit, för vad du har gjort, för vad du har blivit.

Du har tagit dig igenom, du har tagit tillbaka ditt liv och du har framtiden för dig! Du är den mest fantastiska människa jag vet och du och din bror är mitt allt, ni är luften jag andas, ni är mina hjärtslag.

"Surround your self with the dreamers and the doers, the belivers and thinkers, but most of all, surround yourself with those who see greatness within you, even when you do´nt see it yourself."