Kartläggning och reflektion

Ingenting är som det var, likadant från dag till dag, jag går och fiskar……………

Kanske inte riktigt, men ibland så får man lov att önska sig bort en stund. Vardagen rullar på och ibland är jag så trött att jag skulle kunna somna på studs men jag är vaken, jag är övertrött. Dotra och jag satt och pratade sommar och semester och vi konstaterade att vi haft en vecka semester under det senaste året, för även om vi varit ”lediga”, så har vi ju inte varit det, vi har ju haft fullt upp med rehabiliteringen. Vi var i sommarstugan i en vecka, en underbar vecka med sol, bad, fiske, trevligt sällskap och en tur till Åland. Den veckan var det inga sjukhusbesök, bara vila. Vi tog långa promenader och provade på att jogga, vi gick till klipporna och metade, vi spelade minigolf och köpte nybakat bröd ifrån Bagarboden och åt smarrig glass ifrån glasskiosken. Vi spelade Skip-bo, tittade på film, läste böcker och tidningar, bara umgicks eller låg eller satt i en solstol, fåtölj eller hängmattan någonstans i eller utanför stugan och bara var.

Nu håller vi på att kartlägga dotra och vad hon behöver och vad som felar. Vi springer på olika läkarbesök, samtidigt som rehabiliteringen fortsätter på Alvikstrand. Dotra har varit på sin hemskola och hälsat på med sin rehabmentor och tanken är att se om hon kan gå färdigt grundskolan i sin klass eller om det blir någon annan habrovink på det hela. Man kartlägger situation, arbetsmiljö, inlärningsförmåga, etc. Dotra själv längtar ju till att få börja i den vanliga skolan, samtidigt så tror jag att hon tycker att det är lite tryggt att gå på Alvikstrand. Hon saknar vardagen med allt vad det innebär med kompisar och gamla rutiner, men hon är anpassningsbar, som tur är och hon fogar sig, om dock motvilligt ibland, i att läget är som det är.

De skador som är synliga och de funktionshinder som finns i dagsläget är; talet, hon trycker ut en onödig massa luft genom näsan när hon talar och hon talar långsammare än vanligt, besök hos logoped på Huddinge för att se över detta, förutom logopedträning varje dag, vilket har lett till att talet idag är bra mycket bättre än vad det var bara för någon månad sen. Skada i vänster fot, nerver och muskler som inte lirar som de ska, vilket leder till att hon har kroniskt ont i foten, vilket innebär otaliga besök hos ortoped i Solna. Dubbelseende på ena ögat, nerver där med som inte har kopplat tillbaka, troligtvis övergående, vilket leder till flertalet besök hos ögonläkare och optiker. Man kan ju inte ha vilka glasögon som helst och snygga ska de vara. Något ryckig gång och ”ostyrig” motorik, vilket innebär kontinuerlig sjukgymnastik och arbetsterapi. Skakningar i höger hand, vilket gör att det är svårt att t.ex. skriva med penna och göra vissa saker som kräver finmotoriken, arbetsterapeut där med och troligtvis beror det också på att det är nerverna som inte kopplat ihop igen, vilket kan vara övergående. Det som förundrat oss är att hon inte har några tårar, hon kan inte gråta, hon förmedlar känslan av sorg och att hon är ledsen, men tårarna uteblir, ett mysterium, nej då, det kan visst bli så har läkarna sagt och då är det väl så. Det är konstigt hur man kan anpassa sig till att ta en dag i sänder när man egentligen skulle ha velat ha alla svar på en gång, då, där på BIVA på sjukhuset.

Den största frustrationen ligger nog i att känna sig som förut, men inte fungera som man är van att göra. Vi pratar en hel del om det och jag brukar tänka på hur jag själv skulle hantera en sådan situation, tänk att vara fast i sin kropp men känna sig som vanligt. Det får mig att tänka om även när det gäller mig själv. Jag är idag ännu mer medveten om att det är viktigt att ta hand om sig och lyssna på signalerna som kroppen sänder ut och det viktigaste är nog att landa i att man måste utgå ifrån de förutsättningar man har och göra det bästa av situationen. Nu ser det ut så här och det är det jag har att jobba med.
Med tanke på vad som hänt och hur läget ser ut idag, så kan jag inte vara annat än fruktansvärt tacksam. Tacksam över att hon är en kämpe, som varje dag jobbar för att rehabilitera och hela sig själv, tacksam över att processen hela tiden går framåt. Så otroligt tacksam över att hon är den hon är och jag är tacksam över att det som idag felar känns som ”små saker” i det stora hela, det kunde ju faktiskt ha sett helt annorlunda ut…………..

För sex månader fick jag ett samtal som förändrade mitt liv, min dotters liv.

Ett halvår har passerat
Jaha, då har det gått ett halvår sedan livet fick en helt annan inriktning än vad jag trodde den skulle få. Vissa saker har gått åt helt rätt håll, med en hel del ”kaos”, men åt rätt håll, andra blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Har fortfarande inte landat i min dotters olycka, känns som om jag bara liksom flyter med och gör, fast jag inte riktigt vet vad som förväntas av mig. Jag är trött ända in i märgen, men ändå glad och tacksam, glad över att det går framåt, att hon blir bättre för varje dag, tacksam för all tid vi får och för att hon är den hon är. Jag förundras över hennes mod, hennes klokhet, hennes tålamod, hennes vilja och hennes glöd. Inte en gång har hon förbannat den dag hon skulle upp på taket, hon har bara lugnt resonerat kring det tråkiga, att det gick som det gick. Hon är väl medveten om att det kunde ha gått hur illa som helst och hon är tacksam över att det blev som det blev och någonstans har hon nog landat i att det inte går att dra tillbaka tiden och få saker ogjorda, det är bra, då kan man också bearbeta och tillåta sig att sörja. För sörja behöver man göra i ett sådant här läge.

Med jämna mellanrum går vi in och tittar på korten vi tog på sjukhuset, hon vill inte titta på bilderna själv, hon vill prata om dem och det är inte alltid vi tittar på alla bilder på en gång. Hon håller sakta men säker på att skapa sig en egen historia om olyckan och det är viktigt att hon gör. Hon minns ingenting från den dagen, hon minns inte att hon höll på att flytta med pappa, eller vem som ringde eller varför hon åkte till Björkestahallen eller vilka hon var med, det har hon fått veta i efterhand.

Jag vet att hon pratat en del med några av de som var med, som var på plats. Det är också viktigt att hon gör och det är även viktigt för dem som var med, att få ventilera och prata om det som hände, framför allt tror jag att det är viktigt att min dotter kan prata med dem om detta. Jag vet att det finns de som känner skuld och det är viktigt att de får bearbeta det, för ingen ska känna skuld i det som hänt.

Jag har ju skrivit dagbok, eller rättare sagt, hennes pappa och jag har skrivit dagbok, vi fick en liten svart skrivbok av en av sköterskorna på BIVA, hon tyckte att vi skulle skriva lite varje dag i den och det har vi gjort. Det har till och med blivit en till bok, en limegrön, dotras favoritfärg. I den har vi skrivit vad som hänt under dagen, vilka som varit där, vad läkarna sagt osv. Jag plockar fram den boken med jämna mellanrum själv och läser, gråter, andas djupa andetag och ler om vartannat. Jag skriver lite i den också, men inte lika ofta nu som då. Vardagen har liksom lagt till sig och allt som händer har blivit det som är ”vanligt” nu.

När jag sitter och läser kommer ibland dotra in och sätter sig hos mig, hon vill inte läsa själv, inte än säger hon, hon vill bli frisk först. Men hon vill gärna prata och fråga om hur det var på sjukhuset och vid dessa tillfällen vill hon även gärna prata om när hon föddes. Vi kryper då upp i soffan eller i min säng och pratar om vad som hände när hon föddes och sedan vad som hänt nu och vi kan båda två konstatera att hon har en skyddsängel som vakar över henne. Det kan hon också säga ibland, bara så där, att det är bra att hon har en skyddsängel för vem vet hur det hade sett ut annars.


Livet är de dagar vi får………….. <3