Kartläggning och reflektion

Ingenting är som det var, likadant från dag till dag, jag går och fiskar……………

Kanske inte riktigt, men ibland så får man lov att önska sig bort en stund. Vardagen rullar på och ibland är jag så trött att jag skulle kunna somna på studs men jag är vaken, jag är övertrött. Dotra och jag satt och pratade sommar och semester och vi konstaterade att vi haft en vecka semester under det senaste året, för även om vi varit ”lediga”, så har vi ju inte varit det, vi har ju haft fullt upp med rehabiliteringen. Vi var i sommarstugan i en vecka, en underbar vecka med sol, bad, fiske, trevligt sällskap och en tur till Åland. Den veckan var det inga sjukhusbesök, bara vila. Vi tog långa promenader och provade på att jogga, vi gick till klipporna och metade, vi spelade minigolf och köpte nybakat bröd ifrån Bagarboden och åt smarrig glass ifrån glasskiosken. Vi spelade Skip-bo, tittade på film, läste böcker och tidningar, bara umgicks eller låg eller satt i en solstol, fåtölj eller hängmattan någonstans i eller utanför stugan och bara var.

Nu håller vi på att kartlägga dotra och vad hon behöver och vad som felar. Vi springer på olika läkarbesök, samtidigt som rehabiliteringen fortsätter på Alvikstrand. Dotra har varit på sin hemskola och hälsat på med sin rehabmentor och tanken är att se om hon kan gå färdigt grundskolan i sin klass eller om det blir någon annan habrovink på det hela. Man kartlägger situation, arbetsmiljö, inlärningsförmåga, etc. Dotra själv längtar ju till att få börja i den vanliga skolan, samtidigt så tror jag att hon tycker att det är lite tryggt att gå på Alvikstrand. Hon saknar vardagen med allt vad det innebär med kompisar och gamla rutiner, men hon är anpassningsbar, som tur är och hon fogar sig, om dock motvilligt ibland, i att läget är som det är.

De skador som är synliga och de funktionshinder som finns i dagsläget är; talet, hon trycker ut en onödig massa luft genom näsan när hon talar och hon talar långsammare än vanligt, besök hos logoped på Huddinge för att se över detta, förutom logopedträning varje dag, vilket har lett till att talet idag är bra mycket bättre än vad det var bara för någon månad sen. Skada i vänster fot, nerver och muskler som inte lirar som de ska, vilket leder till att hon har kroniskt ont i foten, vilket innebär otaliga besök hos ortoped i Solna. Dubbelseende på ena ögat, nerver där med som inte har kopplat tillbaka, troligtvis övergående, vilket leder till flertalet besök hos ögonläkare och optiker. Man kan ju inte ha vilka glasögon som helst och snygga ska de vara. Något ryckig gång och ”ostyrig” motorik, vilket innebär kontinuerlig sjukgymnastik och arbetsterapi. Skakningar i höger hand, vilket gör att det är svårt att t.ex. skriva med penna och göra vissa saker som kräver finmotoriken, arbetsterapeut där med och troligtvis beror det också på att det är nerverna som inte kopplat ihop igen, vilket kan vara övergående. Det som förundrat oss är att hon inte har några tårar, hon kan inte gråta, hon förmedlar känslan av sorg och att hon är ledsen, men tårarna uteblir, ett mysterium, nej då, det kan visst bli så har läkarna sagt och då är det väl så. Det är konstigt hur man kan anpassa sig till att ta en dag i sänder när man egentligen skulle ha velat ha alla svar på en gång, då, där på BIVA på sjukhuset.

Den största frustrationen ligger nog i att känna sig som förut, men inte fungera som man är van att göra. Vi pratar en hel del om det och jag brukar tänka på hur jag själv skulle hantera en sådan situation, tänk att vara fast i sin kropp men känna sig som vanligt. Det får mig att tänka om även när det gäller mig själv. Jag är idag ännu mer medveten om att det är viktigt att ta hand om sig och lyssna på signalerna som kroppen sänder ut och det viktigaste är nog att landa i att man måste utgå ifrån de förutsättningar man har och göra det bästa av situationen. Nu ser det ut så här och det är det jag har att jobba med.
Med tanke på vad som hänt och hur läget ser ut idag, så kan jag inte vara annat än fruktansvärt tacksam. Tacksam över att hon är en kämpe, som varje dag jobbar för att rehabilitera och hela sig själv, tacksam över att processen hela tiden går framåt. Så otroligt tacksam över att hon är den hon är och jag är tacksam över att det som idag felar känns som ”små saker” i det stora hela, det kunde ju faktiskt ha sett helt annorlunda ut…………..