Ett halvår har passerat
Jaha, då har det gått ett halvår sedan livet fick en helt annan inriktning än vad jag trodde den skulle få. Vissa saker har gått åt helt rätt håll, med en hel del ”kaos”, men åt rätt håll, andra blev inte alls som jag hade tänkt mig.
Har fortfarande inte landat i min dotters olycka, känns som om jag bara liksom flyter med och gör, fast jag inte riktigt vet vad som förväntas av mig. Jag är trött ända in i märgen, men ändå glad och tacksam, glad över att det går framåt, att hon blir bättre för varje dag, tacksam för all tid vi får och för att hon är den hon är. Jag förundras över hennes mod, hennes klokhet, hennes tålamod, hennes vilja och hennes glöd. Inte en gång har hon förbannat den dag hon skulle upp på taket, hon har bara lugnt resonerat kring det tråkiga, att det gick som det gick. Hon är väl medveten om att det kunde ha gått hur illa som helst och hon är tacksam över att det blev som det blev och någonstans har hon nog landat i att det inte går att dra tillbaka tiden och få saker ogjorda, det är bra, då kan man också bearbeta och tillåta sig att sörja. För sörja behöver man göra i ett sådant här läge.
Med jämna mellanrum går vi in och tittar på korten vi tog på sjukhuset, hon vill inte titta på bilderna själv, hon vill prata om dem och det är inte alltid vi tittar på alla bilder på en gång. Hon håller sakta men säker på att skapa sig en egen historia om olyckan och det är viktigt att hon gör. Hon minns ingenting från den dagen, hon minns inte att hon höll på att flytta med pappa, eller vem som ringde eller varför hon åkte till Björkestahallen eller vilka hon var med, det har hon fått veta i efterhand.
Jag vet att hon pratat en del med några av de som var med, som var på plats. Det är också viktigt att hon gör och det är även viktigt för dem som var med, att få ventilera och prata om det som hände, framför allt tror jag att det är viktigt att min dotter kan prata med dem om detta. Jag vet att det finns de som känner skuld och det är viktigt att de får bearbeta det, för ingen ska känna skuld i det som hänt.
Jag har ju skrivit dagbok, eller rättare sagt, hennes pappa och jag har skrivit dagbok, vi fick en liten svart skrivbok av en av sköterskorna på BIVA, hon tyckte att vi skulle skriva lite varje dag i den och det har vi gjort. Det har till och med blivit en till bok, en limegrön, dotras favoritfärg. I den har vi skrivit vad som hänt under dagen, vilka som varit där, vad läkarna sagt osv. Jag plockar fram den boken med jämna mellanrum själv och läser, gråter, andas djupa andetag och ler om vartannat. Jag skriver lite i den också, men inte lika ofta nu som då. Vardagen har liksom lagt till sig och allt som händer har blivit det som är ”vanligt” nu.
När jag sitter och läser kommer ibland dotra in och sätter sig hos mig, hon vill inte läsa själv, inte än säger hon, hon vill bli frisk först. Men hon vill gärna prata och fråga om hur det var på sjukhuset och vid dessa tillfällen vill hon även gärna prata om när hon föddes. Vi kryper då upp i soffan eller i min säng och pratar om vad som hände när hon föddes och sedan vad som hänt nu och vi kan båda två konstatera att hon har en skyddsängel som vakar över henne. Det kan hon också säga ibland, bara så där, att det är bra att hon har en skyddsängel för vem vet hur det hade sett ut annars.
Livet är de dagar vi får………….. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar