"Det är nu allt tar sin början på en fortsättning till det bättre"

Så avslutade jag bloggen i februari 2011. För sju månader sedan. Årstider har passerat och avlöst varandra, snön har smält, tussilagon har blommat, löven har spruckit ut, solen har värmt allt som varit fruset och smekt oss över kropp och själ. Nu skiftar allt igen, nu går vi in i hösten, en färgsprakande höst.

Så som naturen skiftar i färg skiftar också våra liv, vår vardag. En vardag som dag för dag förankras i det nya, i det bättre, i det trygga. Vi har landat, vi har hittat en plats där vi kan andas fritt, där vi kan utvecklas och bara vara i vår egen takt.

Det är 16 månader sedan olyckan, 16 månader av förändring, 16 månader av hopp och förtvivlan, 16 månader av glädje och framgång.

Rehabiliteringen har fört oss framåt och vi har nu inlett nästa fas, habilitering. Dotra mi har sakta men säkert slussats in i verkligheten och vardagen igen. Hon fick gå ut år 9 med sin klass i sin hemskola, parallellt med rehabskolan, hon fixade sina betyg, hon sökte in på gymnasiet och hon har haft en semester hon sent ska glömma.

Förra sommaren innebar många saker, som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, på gott och ont. Vi tillbringade all tid på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, vi hade permis i fyra dagar, fyra dagar som vi kunde tillbringa i Roslagen, i vår sommarstuga, utan dagliga läkabesök eller rehabilitering. De fyra dagarna var underbara. Då kändes det som om friheten och "det vanliga livet" kom lite närmre.

Men i år har vi upplevt så mycket mer, förutom en positivt framåtskridande läknings- och rehabiliteringsprocess så har dotra min varit i bland annat Barcelona och New York och och hon har fått vara med människor som bry sig, människor som älskar henne över allt annat och för den hon är. Fått bara vara sig själv för att ta in allt, för att landa, för att ladda batterierna och ställa in sig på allt det nya som väntar henne.

Hon har inte riktigt accepterat att hon ibland måste tänka och handla annorlunda mot förr, men sakta, sakta så landar det hos henne med. Ett resonemang som vi för ganska ofta är att hon hela tiden har fokuserat på att bli frisk, vad är att vara frisk? Kan man ha funktionshinder, handikapp, etc utan att vara sjuk? Att anpassa sig till allt nytt kan vara nog så svårt.

Nu går hon i varje fall på gymnasiet, hon har skapat sig en ny vardag och hon har fått nya vänner. Hon har fått en chans att börja om och hon njuter just nu av allt. Vissa dagar är jobbiga, tunga, då orken inte räcker till, fast viljan finns där. Då är hon frustrerad. Andra dagar flyter allt på hur bra som helst, allt går som på räls, då är livet på topp och så är det väl för oss alla. Vi har bra och mindre bra dagar. Det är ju så livet fungerar, framför allt när man är mittilivet.

Jag är så otroligt stolt över dotra mi, över det hon har åstakommit under dessa månader av rehabilitering och personlig utveckling, jag är helt övertygad om att hon kommer att få ett fantastiskt liv och jag tänker fortsätta finnas där och hjälpa henne att fylla på med positiv energi, glädje, livsvilja, trygghet, värme och kärlek.

"Var inte rädd, jag går bredvid dig"
<3

Ett steg framåt, en ny början en trygg fortsättning

En dag i taget, 287 dagar har nu passerat sedan olyckan och det hemska telefonsamtalet. Mycket vatten har runnit under vår bro under denna tid…….Oros molnen börjar dra bort från himlen och det som finns där bakom är tecken på att det bara kan bli bättre med tiden, en dag i taget, mittilivet.

Tid, som har blivit ett begrepp, som förknippas med allt för oss, det får tiden avgöra, det får vi se inom sinom tid, om det finns tid, i en framtid, en snar framtid eller väldigt långt fram i tiden? Tiden rullar på samtidigt som det känns som om den står still. Det är mycket som ska klaffa, det är många saker som ska hanteras.

Jag fick rådet av en go kollega att jag måste börja skala, skala av det som inte är världsviktigt och fokusera på det som är viktigt här och nu, jag vet att hon har rätt, jag vet att det är min svaghet just nu, att jag gör så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt för att på något sätt känna att jag gör något bra, för det känns som om jag bara står och stampar på ett och samma ställe även om jag ser, jag vet och jag upplever att det går framåt, att det går åt rätt håll. Det gäller allt mittilivet just nu för mig, inte bara när det gäller dotra mi, utan även när det gäller jobb, boende, relationer, ekonomi, you name it….. Önskar jag hade annan tid, mer tid, att jag kunde vrida tillbaka tiden, ställa fram tiden, ändra tiden, byta tidevarv, stanna tiden, skynda på tiden……

I all kaos kring olyckan och det som hände innan och efter, så har ändå bra saker vuxit fram samtidigt som frustrationen fått ett grepp om oss alla på ett eller annat sätt, någon klok har sagt att det som inte dödar, härdar och det stämmer nog, men hur lagar man något som gott sönder? Har provat med lim, spännband, tvinnar, gummisnoddar, gem, häftstift, kitt, påsnypor och silvertape, det håller ett tag men sedan spricker det upp igen…….

Vi kämpar varje dag med att skapa nya och hållbara rutiner och en vardag som känns okej. Vi har tillfört och plockat bort personer som lyfter och sänker oss. Vi har silat bort en massa energitjuvar och fyllt på med ny energi genom att försöka täta de hålrum som uppstått. Det går ganska bra. Man får liksom ta en dag i taget……

Jag har under dessa månader som passerat hållit näsan ovan vatten ytan och drivit runt vardagen och allt vad det inneburit plus ett stort hus själv, för att jag i min enfald trodde att det skulle vara bra för oss att bo kvar, att behålla någon form av trygghet i all kaos. Det har det ju i och för sig varit men det har också varit en otrygg plats på flera olika sätt och det har inneburit en ekonomisk katastrof, fast vad är pengar, det är väl bara papper till syvende och sist.

I 6 månaders tid har huset varit ute till försäljning, tyvärr har det tagit tid men nu är det äntligen sålt så nu kan jag och mina barn gå vidare på gott och ont. Vi blir tvungna att flytta från kommunen eftersom det inte finns några bostäder att frambringa här, vilket har givit mig otroligt dåligt samvete, fast, ska man bryta mönster och starta om kanske man ska göra det ordentligt och döm om min förvåning när båda barnen sa att det ska bli skönt att flytta, att bryta och byta helt. Det känns såååå skönt. För trots allt så har vi varandra och vi vill alla tre flytta på oss, skapa något nytt, bryta gamla mönster och byta ut gamla platser och minnen och skapa oss något nytt, något tryggt och beständigt.

"Det är nu allt tar sin början på en fortsättning till det bättre"

Kram <3

Vinterlandskapet breder ut sig över gator och torg, sakta, sakta faller små, nätta flingor ner på den kalla, mjuka marken. Årstiderna skiftar och tiden passerar. Det har snart gått åtta månader sedan olyckan, som förändrade livet mitti. Många dagar har passerat, många tårar har rullat ner över mina kinder, insikter, upplevelser och erfarenheter har avlöst varandra, mången glädje stunder har passerat och berikat mittilivet.


Sex månader till tre år, sa läkarna att det kunde ta innan man kunde fastställa en permanent diagnos, tiden får visa hur det blir och vart det landar, allt kommer att bli bra, dessa fraser har varit ledord under denna period och kommer att så vara i fortsättningen. En dag i taget passerar, vissa dagar är helt fantastiskt underbara, andra är mindre kul.

En sak som jag tänkt mycket på är hur ofantligt viktigt det är att ha människor omkring sig som bara finns där, som bryr sig utan att göra nått väsen av sig, som förstår att ibland är det tungt och man kanske bara behöver vara eller prata eller älta eller what ever. Under denna period så har jag även insett hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som har en så god relation till mina barns far, det är guld värt i ett läge som detta, tänk vad många det är där ute som inte kan ha en vuxen föräldrarelation och handla utifrån barnens bästa. Utan honom hade lasset varit väldigt tungt att dra själv, framför allt eftersom det hänt en himla massa andra saker mittilivet parallellt med det som pågår med dotra mi.

Dotra, som nu ligger i sin säng och sover så gott efter en heldag i Stockholm med faster och kusiner/bonus. Hon var nöjd när hon, sent om sider, kom hemsläntrandes med en hel del påsar. Så skönt att få återgå till det något mer normala, att kunna göra saker som hon borde kunna göra. Jag har fullt upp med att bearbeta den frustration jag känner för att hon lite har blivit snuvad på sin tid som tonåring just nu. Jag önskar henne ett gott liv och det vet jag att hon har och kommer att få, men jag kan inte låta bli att sörja det hon saknar och inte kan eller får just nu. Jag kan bara föreställa mig hur det kan kännas för henne, hur det skulle ha känts för mig. Vet att hon tycker att det är asjobbigt med föräldrar som finns över allt, hela tiden, alltid och jämt, som ska lägga sig i allt och som har något att säga om allt och alla. Vanligt fenomen när det gäller tonåringar, så det är väl egentligen inget konstigt... Men det blir konstigt, fast hon står ut med oss, det måste man ge henne kredd för och det är bra.

För mig handlar det nu mycket om att ge stöd och att resonera med henne och mig själv, när saker eller situationer dyker upp som känns konstiga eller annorlunda eller rent av orättvisa.

Bara det här som att åka skridskor, aldrig förr har hon väl längtat efter att få snöra på sig skridskorna och ge sig ut på isen, som ligger blank och nyspolad, men, nej, det får hon inte, det kan hon inte. Jag har heller aldrig hört någon någonsin tjata så mycket om att få cykla, har aldrig riktigt förstått och uppskattat den känslan att kunna fara fram på gatorna på två hjul och känna vinden fläkta i håret. En känsla av frihet. Det är de två sakerna hon just nu längtar otroligt mycket efter att få göra.

Snart börjar skolan igen efter ett välbehövligt lov och då ska hon, sakta men säkert slussas in i sin hemskola för att se om hon klarar av att avsluta grundskolan, som det var tänkt från början. Hon längtar, samtidigt som hon är lite orolig för hur det ska gå eftersom hon faktiskt själv har uppmärksammat att allt inte riktigt fungerar som det borde, allt tar så mycket längre tid och detta innebär att hon är fullt medveten om att hon kommer att få kämpa mer än vanligt för att bara klara av det väsentliga och det kan vara tufft nog att ha i vetskap när man ska in i en klass med hormonstinna, konkurrerande tonåringar.

Inlärningsförmågan är det inget fel på och hon har kvar alla sina förvärvade kunskaper och förmågor, vilket kommer att underlätta för henne, men den sociala biten, den praktiska biten, hur kommer det att fungera? Kommer hon att få det stöd och den hjälp hon behöver? Kommer personal och klasskamrater att kunna hantera situationen? Kommer hon att klara av de situationer som uppstår? Frågorna är många och jag vill så gärna att hon ska få ett så bra avslut som möjligt så att hon kan gå vidare och skapa sig sin framtid.

Jag älskar dig dotra mi! <3