För två år sedan satt jag på BIVA på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Dotra mi hade fått för sig att klättra upp på ett tak, närmare bestämt ca 6-7 meter upp, sedan föll hon..... Troligtvis svimmade hon i fallet eftersom hon inte hade några mottagningsfrakturer men ambulansföraren tog mig åt sidan, höll mig om mina axlar, tittade mig rakt in i ögonen och sa, det man kanske helst inte vill höra; "Det är allvarligt, det verkar vara så att hon har en skallskada". Luften gick ur mig och jag minns bara att ambulanspersonalen sprang iväg med min dotter på en bår till ambulanshelikoptern som stod parkerad lite längre bort.Sedan fick vi vänta, vänta och vänta i ett litet rum på akuten. Vänta på vad visste vi inte då och jag vet inte hur länge vi hade suttit där när en sköterska kom och berättade att dotra låg på intensiven i respirator och att man befarade att hon fått allvarliga skallskador... Iskyla spred sig i hela kroppen.
Vi blev visade till en avdelning där allt var stängt och ned släckt, det fanns apparater som pep, pustade och blinkade överallt i rummet och där på en säng med en hel uppsjö av slangar och sladdar låg hon, dotra mi. Hon andades inte själv, hennes hjärta slog inte av sig självt, hon hölls vid liv med hjälp av alla dessa maskiner. Man gjorde så för att förhindra värre skador, sa dom. I fem dagar vakade vi på BIVA omgivna av maskiner, sjukhuspersonal och ovisshet. Vi fick prata med en neurolog som visade röntgenbilder och förklarade att dotra mi hade fått en så kallad DAI III skada och att man inte visst hur utgången skulle bli, att det var individuellt och eftersom man inte visste hur dotras hjärna hade påverkats eller hur stora skadorna faktiskt var eller var de satt kundeman inte heller säga hur det skulle komma att bli. Det ända de kunde säga var att vi kunde förvänta oss det bästa och det värsta. Vi skulle veta mer när hon vaknade. Att de sa när hon vaknade var skönt, de sa aldrig om hon vaknade utan när, det betydde att det inte var helt kört.
Under de dagar vi tillbringade på BIVA snurrade tankarna som galna i min hjärna, hur skulle det bli? Hur skulle hon bli? Vad skulle vi förvänta oss? Vad förväntades av oss? Hur gör man? Hur mår hon? Ja tankarna var många, oron och ovissheten stor. Vi visste att nervtrådar i hjärnbalken hade slitits av, att vissa områden i hjärnan var påverkade, men inte vilka områden. Vi visste att hon inte hade vätska eller blödningar och att hon inte krampade i hjärnan och det var bra fick vi veta. Men hur skulle hon vara när hon vaknade? Vad var skadat? Vad skulle bestå och vad skulle bli bra? När vi ställde alla frågor fick vi bara till svar att tiden fick utvisa hur det blev, vilken tröst det var då....NOT. Jag ville veta fast ändå inte, huvudsaken var att hon fanns kvar.
Sakta sakta kom hon tillbaka, kroppen vaknade till liv utan apparater men det hände mycket med kroppen på vägen och själen tog god tid på sig att landa. Jag fick en 15-årig bebis med tom blick. Kände hon igen oss? Hörde hon oss? Kunde hon prata? Hon visade inga tecken på igenkännande under de första veckorna men sakta men säkert kunde man se att hon kände igen oss, fråga mig inte hur man såg det eller kände det, det bara kändes så. Så småningom började kroppen fungera bättre och bättre, hon kunde börja dricka trögflytande drycker och fick sakta men säkert lära sig att äta, ja hon kunde inte det för hon kunde inte svälja eller rättare sagt signalerna som går mellan hjärna och mun synkade inte riktigt med varandra.
Hjärnan är vårt viktigaste organ har jag fått lära mig under denna resa och människokroppen är förunderlig och fantastisk. Jag minns när hon visade att hon kunde kommunicera med kroppsspråk, eller rättare sagt kunde svara på ja- och nej frågor genom att visa tummen upp eller ner. Hon kunde efter ett tag även kommunicera via en talplatta med bilder och till varje bild fanns ljud, tex hungrig, törstig, titta på tv, gå på toa etc, de där vardagliga sakerna som vi gör per automatik, eller som vår hjärna, våra nerver och muskler styr utan att vi tänker på det. Snacka om total glädje när det första ordet kom! Sedan kom det mer och mer, enstaka ord, sedan korta meningar och efter ett par månader pratade hon med relativt fullständiga meningar. Lycka! Fast idag två år senare så har hon fortfarande svårigheter med just talet och hon går fortfarande regelbundet hos en logoped och övar på att prata tydligt och i normal takt. Kanske är det så att det bara är vi som står henne närmast som tänker på det.
Hon går även fortfarande hos arbetsterapeut eftersom hon har skador som påverkar fin- och grovmotoriken. Hon kunde inte fullfölja sin skolgång utan hon fick tillbringa årskurs nio på rehabiliteringsskola i Alvikstrand, där fick hon jobba med det fysiska, det psykiska och vissa skolämnen. Hon slussades så småningom in i sin hemskola och fick gå ut grundskolan tillsammans med sin klass. Idag går hon första året på gymnasiet, samhäll- och media inriktning, det går bra för henne men hon får kämpa och kämpar det gör hon ska gudarna veta! Jag är så otroligt stolt över henne och hennes kämpaglöd, hennes envishet, hennes positiva attityd och inställning till det mesta.
Livet förändrades i ett ögonblick och man fick lov att tänka om och göra annorlunda, det har varit en skumpig resa men den har gått åt rätt håll och det fortsätter att gå åt rätt håll.
<3 Älskar dig dotra mi <3
