Vår kämpe


Jag vet att vår dotter är en kämpe, jag ser hennes järnvilja och livsglöd varje dag i allt hon gör. Jag såg det redan innan olyckan. Jag såg det när hon låg på BIVA kopplad till alla möjliga maskiner och apparater. Jag såg det när dom började koppla bort alla maskiner och apparater. Jag såg det när hon fick komma till övervak. Jag såg det när hon fick komma till avdelning.

Hon visade det på BIVA, när man hade kopplat ur respiratorn och hade hon börjat snurra i sängen och den lilla ”tuten” som sitter på fingret och mäter puls och syreupptagningen hade åkt av. Då höll sköterskan upp den och sa; ” Men du, nu har du snurrat så att den här har lossnat”, min dotter tittar sömndrucket upp och fokuserar ”tutan” med blicken, sedan lyfter hon höger hand, tar tag i ”tutan” och försöker sätta tillbaka den på ett finger. Hon visade det på övervak när de skulle hjälpa henne att byta särk och hon hjälper till med höger hand och skyler sig med vänster arm. Hon visade det när hon kom till avdelningen och försökte göra allt de bad henne göra, trots att hon var konstant hyfsat groggy. Hon visade det när läkaren stod och nöp henne i ögonbrynen, hon löste problemet. Hon visade det när logopeden bad henne göra tummen upp eller använda ”prattavlan” hon fick. Hon visade det när sjukgymnasten bad henne resa sig och försöka gå. Hon visade det när hon började le. Hon visade det när arbetsterapeuten bad henne flytta bollar på ett spelbräde. Hon visade det när hon snodde mina solglasögon. Hon visade det när hon började äta. Hon visade det när hon formade ordet yoghurt. Hon visade det i dag när hon knöt sina skor.

Jag ser det varje dag i allt hon gör. Hon är en kämpe, hon vill och hon kommer att lyckas. Det kommer bara att ta lite tid och om tiden genererar i allt bra vi hittills har fått uppleva så får det faktiskt ta hur mycket tid som helst.

Jag har förmånen att få delta i en process som är helt j-la absurd men som någonstans ger något, som tillför något som öppnar upp för livet ur ett helt nytt perspektiv.

Jag skulle kunna gräva ner mig, ojja mig och tycka att det är orättvist och ja, you name it, men vad vinner jag på det? Hur hjälper det min dotter? Vad ger det mig för styrka och hur mycket tålamod får jag av det? Ingenting, kan jag svara på det, absolut ingenting. Det är bara att ge tiden an och go with the flow. Glädjas åt det man får och göra det bästa av situationen.


Var rädd om varandra!