Solig dag i juni

Solen skiner in genom fönstret på Avdelning Q82 på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är nu fyra veckor sedan olyckan. En olycka som pausade livet hastigt mitt i livet. Det pausade för mig och min familj, pausade för min dotters pappas familj och alla nära runt omkring oss. Vår älskade dotter föll illa ner från en gångbro och fick allvarliga skador.

Jag stod och målade en vägg i vardagsrummet när min svåger ringde och sa att hans dotter hade ringt och sagt att min dotter hade ramlat och att vi borde komma till platsen fort. Skit, tänkte jag, kastade ner rollern och sprang ut. Thomas, min sambo körde som en galning och jag har nog aldrig åkt den sträckan så fort någonsin och lär nog aldrig göra det heller. Minns att jag tänkte att hon brutit något, men när jag såg ambulansen så knöt det sig i magen och jag började springa ner för slänten. När jag såg henne ligga där minns jag att jag sa eller skrek; "Helvete, helvete". När jag komfram till henne, kändes som om det tog en evighet att ta sig ner för den där lilla slänten, så var hon helt orörlig och en "underbar själ" stod och höll hennes huvud. Ambulanspersonalen tog mig lite åt sidan och sa att "det ser allvarligt ut", "hon har nog fått skallskador".

Jag fick veta att dom klättrat upp på entrétaket till idrottshallen och att min dotter måste ha halkat eller tappat taget och rasat, minst 5 meter rätt ner i backen. På plats vid min dotters fötter satt en av hennes kompisar och osmidig som jag var sa jag " vad fan skulle ni upp på taket å göra?". Klart att tjejen blev ledsen, jag fick veta i efterhand att hon var den som varit uppe på taket och hon kände sig såklart skyldig. En annan av hennes kompisar satt och grät hysteriskt en bit bort och jag gick bort till henne för att trösta henne. Hon bad om ursäkt för att hon fått min dotter att gå dit, stackars, hon kände sig också skyldig.

Ingen är skyldig till något, vi gör alla våra val och ibland gör vi kanske inte så genomtänkta val. Att olyckor händer vet vi, men vi tror aldrig att det ska hända oss. Nu har det hänt oss och vi får göra det bästa av situationen. Det kanske låter konstigt, men jag tror att allt i livet har en mening, sen vet jag inte alltid vad som är meningen eller vad förändringen medför, det vet man först långt senare.

Väl framme vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, efter en färd i 240 km/h i en polisbil, dottern fick åka helikopter fick vi sitta i ett litet rum på akuten och vänta, vänta, vänta. Min sambo och svåger hade åkt efter mig och dotterns pappa med hans bil och vår bil och dom kom till oss och väntade med oss. Efter ett tag, vet inte hur länge vi satt i det där lilla rummet när en sköterska eller läkare, minns inte, kom in och informerade oss, om vad kommer jag inte ihåg, jag kommer bara ihåg att han sa att dom hade kollat efter om hon varit påverkad av något och hur skönt det var att veta att så inte var fallet. Det var skönt också att höra att nacke och rygg var intakt, inget var brutet. Phu jag tror jag pustade ut lite då.

När vi väl fick träffa vår dotter och läkarna på BIVA vet jag inte hur länge vi fått vänta, men tid är ju bara ett begrepp. Vi fick veta att hon var allvarligt skadad och att hon låg i respirator. Man sa att hon troligtvis hade allvarliga skador på hjärnan och blåmärken på lungorna, vad nu det innebär. Det fick vi mer information om senare.

När vi fick gå in till henne där hon låg var jag rätt borta, jag kommer ihåg hur jobbigt det var med alla maskiner och slangar. Har ju lite erfarenhet av det från hennes födsel, då vi tillbringade två veckor på neonatalen med samma slangar och maskiner. Jobbig flashback, insåg att jag inte hade bearbetat det fullt ut.

De första dagarna var jobbiga, maskiner som blinkade och pep och jag visste inte vilka som gjorde vad, hon låg nersövd i respirator eftersom hon inte andades själv, minns inte varför hon inte andades själv, har för mig att dom sa något om att dom slagit ut hennes andning men jag minns inte varför, kanske var det för att hon höll på att utveckla kemisk lunginflamation, för det sa dom att hon gjorde. eller så kanske det var för hjärnans skull. Jag får nog ta reda på det igen. Jag kommer inte ihåg vilken dag i ordningen det var när vi fick träffa neurologen som tillsammans med läkaren på BIVA visade bilder på min dotters hjärna och förklarade för oss vad hon hade fått för typ av skador och vad det innebar.

Jag minns att läkaren var väldigt rak och sa att min dotter hade fått små men allvarliga hjärnskador, något som kallas för DAI-skada. Små fina nervtrådar hade slitits av och vad det innebar kunde man inte svara på. Det får tiden avvisa, sa hon. Hon visade olika bilder ur olika perspektiv och jag minns att jag först var samlad och sedan brast allt. Allvarliga hjärnskador, oh shit, det är illa. Vad kommer hända med min lilla prinsessa nu, tänkte jag då. Sedan kom jag ihåg presenten som jag och morfar hade köpt, biljetter till Pink på Ullevi, det var väl bara att försöka sälja dom. Jag hade tänkt det så läkaren undrade när konserten var och när hon fick veta att det är den 23 juli sa hon; "jag skulle inte avboka, man vet aldrig". Det har jag tänkt mycket på, just dom orden.

Efter de orden och den diagnosen så började ett stadie av väntan. Vi väntade på att vår dotter skulle komma ur respiratorn, vi väntade på läkarutlåtanden, vi väntade och väntar fortfarande. Vi får ta dag för dag och timme för timme. På vägen skriver vi dagbok och nu har jag börjat skriva här. Jag har ett behov av att skriva av mig och Facebooks statusuppdatering ger inte utrymme för långa inlägg, därför skapade jag den här sidan. Jag vet inte hur mycket eller hur ofta jag kommer att skriva, men jag skriver för mig själv och för de som vill läsa, det är många där ute som följer vår resa, det är både familjen, vänner, kollegor, elever, bekanta och dotterns kompisar som vill veta, som vill höra hur det går och om de framsteg som hon faktiskt gör.

Nu så här fyra veckor senare så förundras jag över människokroppen och dess läkningskraft. Förundras över vilken glädje små saker kan skänka, vilken glädje och trygghet små vardagliga saker faktiskt innebär. Jag är tacksam för att min dotter lever, att hon är komplett och hon andas, att hon vaknar varje morgon och jag har under hela den här tiden sagt; " jag är glad att hon lever, allt annat är bonus", min dotters pappa har ett stående citat; "det ordnar sig, allt kommer att bli bra", det har även blivit mitt citat.

Så vi får ta en dag i taget och glädjas åt allt vi får!

Ta hand om varandra och kom ihåg att "Lite är mycket bättre än ingenting"

Kram kram