Den blomstertid nu kommer

Tyst, tyst faller regnet på vårt tak. I sin säng hemma i huset ligger min dotter och sover så sött. Hon är hemma och det är så underbart. När jag frågade hur det kändes svarade hon; ”Det känns bättre än jag trodde de skulle göra”. Puss, vad underbart! Hon tycker nog att det är så skönt att få krypa upp i soffan eller i sin egen säng och faktiskt få vara själv en stund. Vilken tonåring vill ha sin mamma tätt inpå 24/7?

Idag har hon träffat sin underbara mentor och fått sitt betyg, hon jobbade hårt den här terminen, det syntes på betygen, det är inte för inte man blir ännu mer stolt.

Det var så himla mysigt idag att få krypa upp bredvid henne hemma i soffan och bara njuta av hennes och hennes brors närvaro. Vi tittade på en film och åt melon och bara var. Det är kvalitetstid för mig. Jag älskade de stunderna innan olyckan och jag kommer sannolikt uppskatta och älska dem ännu mer nu. Brorsan var så gullig, han pysslade och frågade om han kunde hämta något, om hon var törstig eller hungrig och när han skulle gå och lägga sig frågade han sin syster om han fick en kram, och det fick han. Det var inte speciellt vanligt förekommande innan olyckan. Det är härligt att se och få uppleva.

Han måste också få bra förutsättningar för att anpassa sig till ett liv efter olyckan. Jag tänker mycket på hur han funderar och hur han mår. Han är ju inte den pratgladaste personen i omgivningen om man säger så. Jag får dra ur honom saker, stackars det kan inte vara lätt för honom. Jag hoppas att han ändå känner att han är älskad och viktig. Jag är noga med att tala om det för honom, men ibland tror jag inte ord räcker eller går fram till en hormonstinn tonåring som har fullt sjå med sig själv. Vi har våra stunder och vi håller på att skapa oss nya utrymmen för att rå om varandra och bara finnas till för varandra. Jag är så otroligt glad att han är just den han är. Han är omtänksam och ödmjuk och så himla rolig ibland. Han kan verkligen få mig att skratta så där hjärtligt så att det känns i magen.

Vi har pratat om hur det känns nu när vi ska börja komma hem mer och försöka skapa oss en vardag efter olyckan och vi är rörande överens min son och jag att vi ska hjälpas åt att få det att bli så bra som det bara kan bli. Det känns konstigt, härligt, läskigt, underbart att ha henne hemma och jag längtar efter att få falla in i en behaglig lunk. En lunk där vi alla känner att det fungerar och känns naturligt och avslappnat. Just nu är jag på helspänn samtidigt som jag känner mig rätt avslappnad. Måste lita på att hon faktiskt kan och vill en hel del själv redan nu, hon behöver sin space samtidigt som hon behöver tillsyn.

Idag frågade hon efter några av sina kompisar när hennes mentor sa att de gärna hade följt med honom för att träffa henne. Vi får ta och höra av oss till dem så att de kan komma hit och hälsa på en stund någon dag innan alla far iväg på semester. Hon försökte även komma ihåg sina inloggningsuppgifter så att hon kan komma ut och komma i kontakt med sina vänner den vägen. Smygstarta lite på distans.

Jag blir så otroligt glad och stolt för varje liten grej och varje framsteg hon gör och jag vet att ni är många där ute som följer oss och tänker på oss. Det känns tryggt och bra att veta att vi inte är ensamma.

Tack för att ni finns! <3