28 dagar

Ja det är dag 28 idag och det är Sveriges nationaldag, kan man fira den på ett bättre sätt än med grädd- och jordgubbstårta i solen? Tror inte det.

28 dagar sedan vi anlände till Astrid Lindgrens barnsjukhus, 28 dagar av oro, ovisshet, undran, väntan, rädsla, tårar, glädje och skratt. Att en tonåring kan framkalla alla möjliga konstiga känslor hos en förälder är nog inget konstigt men när dom känslorna blandas med det man känner när man hamnar i en situation som vi har hamnat i så finns det nog inte tillräckligt med ord som kan uttrycka det jag känner just nu. Det är en blandning av ovisshet, rädsla, hopp, lycka, sorg och så mycket kärlek, så att det känns som om det ska svämma över i hjärtat.

Dom här känslorna har jag inte bara för min dotter som befinner sig i ett gränsland mellan, vad, vet jag inte riktigt, utan även för min son, som också befinner sig i ett gränsland, mellan, ja, jag kan bara gissa hur han känner och tänker och jag önskar så att det fanns något jag kunde göra eller säga för att trösta honom, för att få honom att förstå att han är lika viktig och lika älskad. Kan tänka mig att han tycker att det är rätt orättvist att syrran får så himla mycket uppmärksamhet hela tiden och jag förstår honom, det skulle jag också tycka.

Kommer ihåg, efter påminnelse från min fina kusin, hur jag upplevde livet när min syster var sjuk och all uppmärksamhet riktades mot henne och helt plötsligt, så bara försvann jag, kändes det som, nu var det nog inte så och jag förstår ju idag vilket jobb min mamma och pappa gjorde och vilket helvete dom genomled då.

Min son, okej då, vår son är fantastisk, mitt i allt detta så har han i vilket fall som helst humor. Första veckan, dag 4, när farbror och faster kommit upp från Lund för att finnas vid vår sida, för att dom inte ville sitta där nere och undra och framför allt för att finnas hemma för vår sons skull, satt vi nere i kafeterian och fikade. Under tiden som vi fikade så mötte jag en av sköterskorna som hade hand om vår dotter på BIVA och hon berättade då att dottern hade fått smaka Piggelin. Detta var så stort så att faster fällde en tår, då sa vår son; ”Hallå, ursäkta, här sitter jag och äter mjukglass helt själv, men inte är det någon som gråter för det”! Först blev det alldeles tyst i en mikrominut, sedan sprack han upp i ett pillimariskt leende och alla brast ut i ett hjärtligt asgarv. Det var så underbart! Det var nog precis vad vi alla behövde just då.


Kom just att tänka på vad min kära mamma sa, när hon fick veta vad som hänt min dotter, inte det första hon sa, men när det hade gått ett par dagar och vi pratade om livet i sig, då sa hon; ”Allt går igen, när jag var fyrtio och mormor sextio, då låg din syster på sjukhus, nu är du fyrtio och jag sextio och då ligger din dotter, mitt barnbarn, på sjukhus, allt går igen”. Jaha, då vet jag vart jag kommer att befinna mig när jag fyller sextio, tänkte jag då.

Ja, kanske är det så, det finns ett mönster, ett osynligt mönster som vi följer och som vi omedvetet anpassar oss efter. Någon har någon gång sagt till mig, att vi alla gör våra val även om det är mindre bra val man gör och jag minns att jag blev så otroligt arg på den personen, för jag tog det som ett personligt angrepp, när jag försökte, som jag ser det nu, slingra mig ur något som jag faktiskt själv hade ansvar för, det var jag som ägde problemet. Idag håller jag fullt och fast med den personen, vi gör alla val i livet och vi väljer också hur vi hanterar dessa val, medvetet eller omedvetet och vi kan påverka vår situation om vi lär oss att utgå från den position vi befinner oss i här och nu.

Något annat som jag lärt mig på vägen genom livet och upptäckt på senare år är att äkta kärlek och omtanke avspeglar sig i hur man blir bemött i olika situationer och vilket värde jag själv lägger i begreppet kärlek. Många kloka människor har passerat i mitt liv, som har givit mig mycket på vägen och jag är idag så tacksam för att dom har uppmärksammat mig på sådana här saker, saker som är viktiga men som man lätt glömmer bort eftersom man så lätt fastnar i det som hänt eller som man planerar längre fram, man glömmer lätt att uppskatta och njuta av livet mitt i.

Trots den absurda situationen jag känner att jag befinner mig i just nu så känner jag mig tacksam för att min dotter är den hon är. Hade hon valt att göra på något annat sätt så vet jag inte hur det hade förflutit. Hon har nämligen valt att kämpa, hon visar en vilja av stål och en envishet utan dess like tillsammans med glöd av kärlek. I hennes ögon kan jag se en bit av henne landa för varje dag och mitt hjärta svämmar över. Leenden, små steg ut i korridoren, nickningar och tummen upp har utvecklats till tysta skratt, längre promenader fram och tillbaka på avdelningen, uppmuntrande minspel och hör och häpna, trots att så liten tid har passerat, så har hon börjat forma ord, först som viskningar.

Hon chockade mig i fredags när jag glättigt frågade vad hon ätit till frukost och hon viskade; ”yoghurt”. Jag tappade faktiskt hakan. ”Har du ätit yoghurt”, viskade jag tillbaka och sedan var jag tvungen att torka bort både en och två glädjetårar. Då nickade hon och log. Så mycket lycka, det går inte att beskriva!

Jag märker på henne att hon blir stolt när hon lyckas med saker hon tar sig för, bara när hon är ute och traskar i korridoren, längre och längre sträckor för varje dag, så kan jag se i hennes ögon att hon sträcker på sig och pyser lite av stolthet och det ska hon göra. I korridoren möter vi alla de sköterskor som finns vid vår sida under vår resa och de hejar glatt på och kommenterar hennes fantastiska framsteg. Ärligt talat så känns det som om vi alla är lite paffa över hur fort det faktiskt har gått och vad mycket hon faktiskt visar att hon kan efter så kort tid. Men det bekräftar bara min tro om min dotter, att hon är en kämpe och att allt kommer att bli bra, det kommer bara att ta lite tid och tid är bara ett begrepp, det är hur man utnyttjar tiden som räknas!

Lite varje dag är värt så otroligt mycket!