Jag ser framåt genom att ibland blicka bakåt

Hej!
Det som inte får/kan hända har hänt. Du har varit ute med dina kompisar och av någon anledning fick ni för er att ni skulle klättra upp på taket vid entrén…….

Så inleds den dagbok vi började skriva till vår dotter dag 2 på sjukhuset. Dagarna flyter ihop här, idag hade vi samtal med kuratorerna angående rehabiliteringen som ligger framför oss och då sa den ena kuratorn att det hade hänt massor sedan vi sågs senast, för 8-10 dagar sedan. 8-10 dagar sedan, sa jag, det känns som om det var här om dagen. Ja dagarna flyter verkligen ihop, när hände vad, vem sa vad och när? Hur var det nu igen? När var det vi pratade om det? Jaha var det så det var? Hände det då, nyss eller för en vecka sedan? Jag är i sådana stunder oerhört tacksam över att vi skriver dagbok. Jag kan backa när jag undrar och det är skönt att kunna göra det ibland.

Jag känner också att jag backar tillbaka till då hon föddes. Den 15 maj 1995 gick jag över klaffbron från jobbet till Södertälje sjukhus för att göra en uppföljningsundersökning, jag hade början till havandeskaps förgiftning och jag var i vecka 37. Förlossningen var beräknad till 3 eller 6 juni. Det var snöstorm ute och jag hade min fula, gröna dunjacka på mig. Jag fick inte åka hem från BB den dagen, jag blev inlagd. Det var något som inte stämde. Under tre dygn befann vi oss på förlossningen, som man satte igång den 16 maj eftersom man befarade att barnet var litet och behövde komma ut och matas upp. Det var nog bland det jobbigaste jag någonsin varit med om. Värkar i flera dygn och jag minns att vi spelade väldigt mycket kort medan vi väntade. 17, 18 och 19 maj passerade utan att något hände och vi fick åka hem på permission med en garanti för att vi skulle förlösas med kejsarsnitt, måndag morgon, den 22 maj klockan 10.00.

Vi åkte hem och firade en massa födelsedagar och gjorde i ordning det vi inte hunnit. Jag minns att jag var stingslig och hade svårt att koppla av. Söndag eftermiddag, den 21 maj var vi tillbaka på BB igen och vi fick prata med narkosläkaren som skulle utföra kejsarsnittet. Vi hade då fått veta att barnet var litet, men att det mådde bra och att allt skulle ordna sig när det väl kom ut. När narkosläkaren gått ut ur förlossningssalen gick vattnet. Om jag minns rätt så var klockan 18 någonting. Läkare och barnmorska kom in och man bestämde där och då att man skulle låta det ske på naturlig väg ändå. Kroppen skulle få sköta sitt.

Det gick visst inte riktigt som det borde, det var inte direkt som man sett på filmerna man fick se på profylaxkurserna. Min största fasa var att föda med ”hundra” åskådare och det var precis vad jag fick göra. När barnets hjärtljud försvagades blev det pådrag vill jag lova. Allt efter det gick fort och är fortfarande overkligt. Det jag minns tydligast av allt var att barnet som hamnade på min mage var kallt och blött och att det sprutade blod när barnmorskan klippte av navelsträngen. Hennes glasögon blev helt röda. Sedan tog dom barnet och sprang iväg. Pappa försvann ner på golvet och jag undrade vad det blev för kön, han sa att han inte hunnit se. Barnmorskan sa att han kunde gå ut till det rum vårt barn befann sig i. Jag vet att jag tänkte att jag ville veta vad det var för kön, så att vi visste vad vi skulle säga och vad vi skulle skriva i dödsannonsen. För jag var helt övertygad om att barnet var dött.

Jag vet inte hur lång tid det tog innan han kom tillbaka, jag kommer ihåg att han stod i dörröppningen och jag frågade vad det blev och han svarade att det blev en Moa och att hon levde. Sedan följde två veckor som varvades av olika diagnoser, hopp, förtvivlan och glädje. Hon hamnade i kuvös och hon och pappa fick åka direkt till Huddinge sjukhus neonatalavdelning. Jag fick vara kvar på BB, jag vet inte hur länge. Jag vet inte om jag åkte taxi eller ambulans upp till Huddinge jag minns bara att jag fick åka rullstol in till rummet där hon låg i en liten kuvös. Hon var så liten, som en fågelunge. Blek och alldeles pyttig, som E.T när han ligger i sitt syrgastält.

När hon var ett par dygn så undrade en sköterska om jag inte ville hålla min dotter. Hon öppnade kuvösen och plockade ut henne, la henne på mitt bröst under min skjorta och jag bara grät. Jag grät för att jag var lycklig och jag grät för att jag var rädd. När vi satt där sken solen in och dom spelade ”Det vackraste” på radion, det var en helt underbar stund, en av de bästa i mitt liv.

Den 6 juni fick vi åka hem och då sken solen från en klarblå himmel och det blev en helt underbar sommar med många fina, varma dagar.

Hon visade redan då vilken kämpe hon är. Nu 15 år senare så upplevde jag en sådan underbar stund i dag när jag kramade om henne och talade om för henne att jag älskar henne och hon kramade tillbaka och sa; ”Jag vet, jag älskar dig också”. Tårarna rann då och dom rinner nu med. Jag är så otroligt tacksam för att hon finns här och för att hon är den hon är. Det är en klok, omtänksam, kärleksfull tjej med en kämpaglöd utan dess like som inte tänker ge upp och som har så mycket att ge och att få i livet. Det är min uppgift att se till att hon alltid kommer att omge sig med kärleks- och respektfulla människor som bringar henne lycka och som hon kan skänka glädje åt bara genom att vara den hon är.

Idag när jag skulle laga middag kom hon ut tassande i köket och satte sig vid köksbordet och meddelade att hon gärna ville hjälpa till. Det var härligt att sitta där och rulla köttbullar tillsammans. Hon orkar inte så mycket men hon vill desto mer. Hon skrev själv lite i den dagbok hon fått från sjukhuset och vi spelade Skip-bo sedan ville hon sova. Och det fick hon, hon får sova hur mycket hon vill, det är så härligt att bara få ha henne hemma.

Jag vet att hon kommer att ta sig igenom det här, hon kommer att landa. Jag vet inte när och jag vet inte hur, jag bara vet att det kommer att bli bra. Allt är bonus nu!

Ta en dag i taget och gör det bästa av den! <3