Tala är silver, tiga är guld
Jag vill ändra ett ordspråk. Jag vill ändra på; ”Tala är silver, tiga är guld”. Jag vill ändra det till; ”Tala är guld, tiga kan man göra när det behövs” ;-)
Jag vill ändra ett ordspråk. Jag vill ändra på; ”Tala är silver, tiga är guld”. Jag vill ändra det till; ”Tala är guld, tiga kan man göra när det behövs” ;-)
Jag hade nog iskallt räknat med att talet skulle komma sist, precis som läkaren har sagt, att talet kommer sist och i det här fallet verkar skadan ha drabbat talet har man sagt, så döm om min förvåning då när hon viskade yoghurt. Hon hade visserligen väst fram ja vid tre tillfällen och något som påminde om mamma, men inte nog med det, hon rabblade veckodagarna, hon tog vid där jag slutade, på tisdag. Nu har hon sagt flera saker, hon sa bland annat pappa, mamma och sitt eget och sin brors namn och när pappa och brorsa hade lämnat byggnaden började hon köra med mig, skämt å sido. Jag satt och skrev när jag hör hur något liksom klatschar till och jag tittar på henne. Hon klappar ihop händerna, för att påkalla min uppmärksamhet, jag sa ju att hon är smart, och så säger hon ”middag”. Hon är alltså hungrig och efter det kommer det både det ena och det andra och med ljud kan jag tillägga. Kanske inte världens tydligaste tal men jag hörde vad hon sa och hon fick det hon ville och jag såg på henne hur glad hon blev varje gång det kom ljud med det hon sa och när jag förstod vad hon ville eller menade.
Den positiva trenden har fortsatt, vi har läst en bok, högläsning vill jag tillägga, visserligen en sagobok på rim, men vi läste tillsammans, varannan mening. Hon har även löst korsord både på svenska och engelska, kanske inte de mest komplicerade korsorden men ändock korsord. Sedan har hon beskrivit bilder och då kom det hela beskrivande meningar som t.ex.; en farmor som klipper i tyg, en gubbe som häller upp saft, en glad tjej som hoppar osv. Det värmer ända in i hjärteroten. Och det värmer ännu mer när jag ser glädje av att lyckas i hennes ögon.
Nu kommunicerar vi hyfsat och det är så roligt både att förstå vad hon vill och att se hur nöjd hon blir av att faktiskt kunna säga vad hon tycker och behöver och att vi förstår henne. Idag frågade jag hur hon kände det när vi jobbade med att prata och då sa hon; ”Allt finns här, men det är jobbigt när det inte kommer ut”. Hon vet och kan, nu ska vi bara hjälpas åt att plocka fram det igen!
Just nu känner jag känner mig så härligt tillfreds, kanske beror det på att jag känner mig lugn, lugn i sinnet och lugn och varm i hjärtat av allt positivt som händer med min dotter och av alla varma styrkekramar och tankar folk sänder mig, oss. Ett tag kände jag mig ruggigt stressad av att åka hem och vara mamma på hemmaplan, jag skulle väl vara här, var det inte det som förväntades av mig? Hu vad jobbigt att passa tåg och buss för att hinna, hinna vad, vad skulle jag missa om jag inte kom i tid? Panik över att inte vara här hela tiden istället för att glädjas åt att vi är två som delar det här och att all tid utnyttjas på bästa möjliga sätt oavsett om jag är på plats eller inte, på ett eller annat sätt får jag chans att uppleva och njuta av det tiden har åstadkommit oavsett om jag varit delaktig innan eller efter, Jag har förmånen att få delta i en process som är helt j-la absurd men som någonstans ger något, som tillför något som öppnar upp för livet ur ett helt nytt perspektiv.
Det bästa just nu är nog också att vi har fått lite permission, vi fick åka hem en stund över dagen och eftersom det fungerade så bra så kommer vi nu att få en längre permission, för att sedan bli utskrivna från slutenvården och inskrivna på dagvården. Då startar en annan resa, resan tillbaka till vardagen.
Vår dotter kommer att behöva mycket tid, stöd och kärlek och jag är övertygad om att vi kommer att hitta den lunk och skapa de förutsättningar som behövs för att hon ska kunna komma tillbaka och skapa sig det liv hon hade börjat planera för innan olyckan.
Imorgon är det skolavslutning och sedan har vi ett långt och härligt lov framför oss och då kommer vi att ha all tid i världen för att starta rehabiliteringen i lugn och ro.
Ta hand om varandra, livet kan vända så otroligt fort och man behöver ta vara på varje dag och göra det bästa av den!
Kram från en stolt mamma
Den positiva trenden har fortsatt, vi har läst en bok, högläsning vill jag tillägga, visserligen en sagobok på rim, men vi läste tillsammans, varannan mening. Hon har även löst korsord både på svenska och engelska, kanske inte de mest komplicerade korsorden men ändock korsord. Sedan har hon beskrivit bilder och då kom det hela beskrivande meningar som t.ex.; en farmor som klipper i tyg, en gubbe som häller upp saft, en glad tjej som hoppar osv. Det värmer ända in i hjärteroten. Och det värmer ännu mer när jag ser glädje av att lyckas i hennes ögon.
Nu kommunicerar vi hyfsat och det är så roligt både att förstå vad hon vill och att se hur nöjd hon blir av att faktiskt kunna säga vad hon tycker och behöver och att vi förstår henne. Idag frågade jag hur hon kände det när vi jobbade med att prata och då sa hon; ”Allt finns här, men det är jobbigt när det inte kommer ut”. Hon vet och kan, nu ska vi bara hjälpas åt att plocka fram det igen!
Just nu känner jag känner mig så härligt tillfreds, kanske beror det på att jag känner mig lugn, lugn i sinnet och lugn och varm i hjärtat av allt positivt som händer med min dotter och av alla varma styrkekramar och tankar folk sänder mig, oss. Ett tag kände jag mig ruggigt stressad av att åka hem och vara mamma på hemmaplan, jag skulle väl vara här, var det inte det som förväntades av mig? Hu vad jobbigt att passa tåg och buss för att hinna, hinna vad, vad skulle jag missa om jag inte kom i tid? Panik över att inte vara här hela tiden istället för att glädjas åt att vi är två som delar det här och att all tid utnyttjas på bästa möjliga sätt oavsett om jag är på plats eller inte, på ett eller annat sätt får jag chans att uppleva och njuta av det tiden har åstadkommit oavsett om jag varit delaktig innan eller efter, Jag har förmånen att få delta i en process som är helt j-la absurd men som någonstans ger något, som tillför något som öppnar upp för livet ur ett helt nytt perspektiv.
Det bästa just nu är nog också att vi har fått lite permission, vi fick åka hem en stund över dagen och eftersom det fungerade så bra så kommer vi nu att få en längre permission, för att sedan bli utskrivna från slutenvården och inskrivna på dagvården. Då startar en annan resa, resan tillbaka till vardagen.
Vår dotter kommer att behöva mycket tid, stöd och kärlek och jag är övertygad om att vi kommer att hitta den lunk och skapa de förutsättningar som behövs för att hon ska kunna komma tillbaka och skapa sig det liv hon hade börjat planera för innan olyckan.
Imorgon är det skolavslutning och sedan har vi ett långt och härligt lov framför oss och då kommer vi att ha all tid i världen för att starta rehabiliteringen i lugn och ro.
Ta hand om varandra, livet kan vända så otroligt fort och man behöver ta vara på varje dag och göra det bästa av den!
Kram från en stolt mamma
Jag har tänkt så mycket på er i dag när vi var på skolavslutningen, och jag blir så glad när jag läser om framstegen. Kan tänka mig att det är skönt och lite skrämmande att komma hem. Men det här kommer ni att fixa!!!! Många kramar till er båda <3 Vi ses snart.
SvaraRadera