Tid är bara ett begrepp vi behöver för att anpassa oss

Hissen ner, trapporna upp, det är bra att skapa sig lite rutiner. Dottern får öva sig på att gå och jag får lära mig en massa nya saker, saker som är så självklara i vanliga fall, saker som annars bara går på ren rutin, sådant där vardagligt som bara är. Nu får man tid att begrunda vardagen och livet i helhet. Livet på sjukhuset är något helt nytt för mig under omständigheter som de här. Vi har fått skapa nya rutiner även hemma, vi har en son tillsammans också och för att inte han ska stå ”utan föräldrar”, som finns där och lever i en vardag med honom som vanligt, så har vi kommit överens om att vi varvar, så varannan vecka åker en av oss upp till sjukhuset under ”arbetstid” medan den andre bor här på heltid. Just denna vecka är det jag som bor på heltid. Jag saknar min son när jag är här och jag saknar allt det där som jag ibland tyckte tog för mycket tid.

Tid ja, det är ett begrepp och det är hur man utnyttjar tiden som är avgörande. Läkarna har sagt att vi ska räkna med att allt kommer att ta tid, hjärnan är komplex och läkningen är individuell. När vi frågar hur vi ska tänka, så svarar dom att man inte vet, det får tiden utvisa. Vi har fått läsa några broschyrer som tagits fram just för oss anhöriga, där det står om återhämtningsprocessen. Fem häften är det och de heter ”Steg för steg, en handledning för familjer med barn eller ungdomar som har en förvärvad hjärnskada”. Inne i varje häfte står det att (..)”Häftena ska vara ett stöd och ge grundläggande information till familjer och anhöriga under den första svåra tiden efter skadan”. Jag har läst dom häftena flera gånger men jag kommer inte ihåg vad det står i dom, får väl ta och läsa dom igen. Jag vet att det står att man ska räkna med att det kommer att ta tid. Själva återhämtningsprocessen är indelad i 8 faser och just nu vet jag inte i vilken fas min dotter befinner sig, förloppet följer inte riktigt häftet om man säger så.

Här blir tid ett begrepp som bara flyter ihop med allt annat, vem har ork att titta på klockan eller i almanackan och grubbla över tid när det händer så mycket runt omkring en? Dagarna flyter ihop, natt och dag passerar, klockan är en uppfinning som sitter på väggen och våren övergår i sommar. Det får ta den tid det tar.

Samtal med läkare, logopeder, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, lek- och musikterapeuter på löpande band. Kurator och sjukhuslärare har vi träffat, allt för att kartlägga dotterns förmågor eller brist på förmågor. Vad hon behöver ha hjälp med, vad vi kommer att behöva ha hjälp med, hur ser hennes sociala bild ut, hur ser hemmiljön ut? Nu kartlägger man hur det såg ut före olyckan, för att så smidigt som möjligt kunna förbereda och planera för ”livet efter olyckan”.

Vi får helt enkelt anpassa oss efter rådande situation och göra det bästa möjliga utav den. Jag vet att vi kommer att ta oss igenom det här på ett eller annat sätt och jag har en stark tro på min dotters vilja och massvis med kärlek att ösa över henne medan hon fortsätter att visa att hon är en kämpe. Varje dag ger hon oss anledning att förundras över vilken fantastisk tjej hon är. En tjej som kan klara vad som helst bara hon har och får rätt förutsättningar och det kommer vi se till att hon har och får.

Det får ta den tid det tar, vi får anpassa oss <3