Livet går vidare

Livet går så sakteliga framåt

Det har nu gått en månad sedan vi blev utskrivna ifrån slutenvård till dagvård och varje vecka är vi på sjukhuset två dagar i veckan. Då tränar vi på allt som behöver tränas, allt ifrån att få igång talet till att göra vardagliga saker som t.ex. att skära grönsaker, skriva, läsa, gå, springa diska, etc. Att anpassa sig till ett liv efter en olycka är nog inte det lättaste man kan göra, tankar och känslor mixas i ett enda virrvarr inombords. Utåt försöker man hålla skenet uppe och så länge jag har något att göra så går det bra, då flyter tiden på. Jag har dragit igång och avslutat projekt som jag annars hade väntat med, jag har svårt att bara sätta mig i soffan och titta på tv, för då far jag iväg i tankarna, tankar om hur det var och hur det är nu eller hur det kommer att se ut sen.

Det går framåt med rehabiliteringen och min dotter är fullt och fast bestämd i att hon snart kommer att vara frisk, samtidigt som det börjar gå upp för henne att saker och ting inte är som de ska. Hon börjar inse att saker hon kunde förut är svårare nu och hon tycker att det är jobbigt att hon inte kan prata ordentligt, fast som hon själv säger att om hon tränar hårt så borde det bli som förut. Samma gäller motoriken, hon övar, övar och övar på allt som sjukgymnasten ber henne göra och det blir bättre och bättre för varje vecka. Det är underbart att se. Jag vidhåller alltså uttalandet om att hon är en riktig kämpe, för det är hon verkligen. Hon har blivit mer ”levande i ansiktet”, mimiken följer känslointryck och det är så härligt att i varje fall ana en sinnesstämning utifrån att titta på hennes minspel, tidigare var det frustrerande att inte veta vad hon tyckte eller kände eftersom hon sa en sak, men det gick inte att tyda om det hon sa stämde med det hon kände eller upplevde.

För ett par dagar sedan fick hon brev ifrån en av tjejerna som var med när olyckan hände, hon läste det flera gånger men det tog ett par dagar innan hon ville skriva ett svar. I brevet fanns ett par örhängen så när vi hade en paus mellan alla aktiviteter på sjukhuset en dag, ville min dotter gå till lekterapin för hon ville göra ett halsband till sin kompis. Hon ville också skicka en present eftersom kompisen gjort det, sedan satte hon sig och skrev ett svar. Hon inleder brevet med; ”Jag mår bra trots olyckan” och hon avslutar med; ”Jag hoppas vi kan ses snart så fort mina hönsföräldrar har slutat tortera mig”.

Hon gillar inte att hon inte kan eller får göra saker själv. Hon vill till exempel gå emellan mig och pappa själv men det får hon ju inte och när jag skulle förklara för henne varför vi inte kan lämna henne utan uppsikt de närmsta sex månaderna så blev hon jättearg och drämde näven i sängen och nästan skrek; ”Va fan, sex månader, då är det vinter och skolan har börjat, jag ska bli frisk mycket tidigare, läkarna har fel, dom hade fel med talet, det sa dom skulle komma sist, men jag pratar nu!”. Hon var både arg och ledsen, samtidigt som hon är en klok tjej som förstår att det inte handlar om henne utan om förmågor.

Viljan är större än förmågan just nu och det är bra, men det kan även sätta käppar i hjulet så att säga och det gäller att man är med och ser till så att inget händer i onödan. Jag satte hjärtat i halsgropen när lillebror ringde och berättade vad de hade gjort under dagen när de var och hälsade på farfar; ”Mamma vet du, Moa hoppade spiken ifrån bryggan idag!”, han blev tyst en stund, sedan sa han; ”Men du behöver inte vara orolig, det gick jättebra!” Phu, jag slutade nog andas den sekund han pausade. Men allt har flutit på så bra och det är skönt men ibland blir det lite så att man går och är lite rädd för bakslag. Jag vet att jag inte ska tänka så utan jag ska tänka att ”allt är bonus” och det gör jag. Det går inte att tänka negativt, då blir man helt deppig och det hjälper ingen.




Det är inte bara en sak som händer så här mitt i livet, det är flera saker som påverkar, som förändras på gott och ont eller; ”Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod”. Saker som legat och lurat i bakvattnet och saker som har varit påtagliga under så lång tid. Det känns som om livet så här mitt i vrids och vänds och vissa saker sätts på sin spets medan annat bara ”flyter på”. Vissa saker kan man påverka och annat bara händer, men som jag tidigare sagt så finns det nog någon mening med allt som händer…….