Semester

Sol, vind och vatten
Sitter på trappen vid sommarstugan och bara njuter. Njuter av dofterna, av lugnet, av ljuden och omgivningarna. Här är jag hemma och här kan jag verkligen koppla av känner jag. Jag behöver ha semester och det har jag nu, även om jag har varit ledig en längre tid så har jag inte varit ledig på det sättet. Både kropp och själ har varit på helspänn under en lång tid och längtar efter lugn och ro. Längtar efter glädje. Det får jag nu. Jag är här med mina båda underbara ungar och vi ska bara njuta av att bara vara och självklart ska vi göra en massa roliga saker också, som bland annat; spela minigolf, åka till Åland, sola och bada och äta mycket glass.

Jag trodde inte på att vi skulle ha någon semester i år, jag trodde nog iskallt att vi skulle få tillbringa hela sommaren och en bit in på hösten på sjukhuset. Efter det att vi fått veta av läkarna vilken typ av skada dottern hade fått och hur rehabiliteringen såg ut, så ställde vi in oss på ett liv på sjukhuset under en längre tid. Därför känns det så otroligt konstigt, härligt och fantastiskt underbart att faktiskt kunna åka hit, att få ledigt ifrån sjukhuset och tillbringa tid på en plats vi alla tre älskar, en plats vi känner oss avslappnade och trygga på.

Dottern är fast besluten i att bli frisk innan skolan börjar, som hon uttrycker det, detta innebär träning, träning och åter träning. Vilket resulterar i att jag och brorsan får hänga med på långpromenader och allehanda övningar. Det är jättekul för dom två blir sammansvetsade på ett helt annat sätt. Brorsan kan ju t.ex. inte gå med på att syrran, som varit med om en olycka pallar med mer än honom och det puschar honom till att göra saker som han tidigare bara sagt; ”Varför skulle jag?, Tråkigt eller Orka” till. Här om dagen provade vi på att jogga lite lätt och det fungerade förvånansvärt bra, hon visade på sin järnvilja och hon la till och med på en liten rusch sista biten.

Hennes beslutsamhet smittar av sig på oss andra och hon tryggar mig i att allt kommer att bli bra, på ett eller annat sätt. Det jag tidigare varit orolig över och funderat mycket på, om hon kommer att få ett drägligt liv, om hon kommer att kunna klara sig själv, har mer övergått i tankar om att hon fixar det här, hon kommer att se till att hon får det liv hon vill ha, med eller utan funktionshinder. Kanske blir det så att dom funktionshinder hon får bara är synliga för dom som känner henne sedan tidigare eller kanske kommer det bara vara jag och hennes närmaste som kommer att märka av dom. Eftersom hon är så beslutsam och viljestark så är jag övertygad om att hon och hennes kropp kommer att hitta ett sätt att läka och gå vidare.

Just nu är jag nog mest orolig för hur hon kommer att hantera sin frustration över allt hon inte kan som hon tidigare kunde, eftersom hon är fullt medveten om och har full koll på allt som hände innan olyckan och hela tiden dyker fragment av tiden på sjukhuset upp och fyller ut luckor vartefter. Hennes musikterapeut säger att hon är som en byrå med många små lådor och att hon drar ut en ny låda vid varje tillfälle, då plockar hon fram egenskaper och förmågor, som hon tidigare inte visat. Jag ler varje gång hon säger så. Jag vet att min dotter kan lite om mycket och hon är en klok tjej som resonerar sig fram till lösningar. Lösningar som är till hjälp i vardagen. Hon beter sig också som om hon inte har varit med om en olycka, hon är väldigt hjälpsam och glömmer själv ibland bort att vissa förmågor har tagit ”semester”, då hon kommer på detta konstaterar vi bara att eftersom hjärnan är på reparation så får vi göra på ett annat sätt så länge, som att åka buss när bilen är på verkstaden. Det är skönt att jag kan resonera så med henne även om hon blir frustrerad ibland så kan hon prata om det och komma på en lösning själv eller tillsammans med oss.

Hon försöker även att förhandla med sina bristande förmågor, som tex att vi inte får lämna henne själv eller låta henne göra saker själv, som tex gå långpromenader eller cykla. Då lägger hon huvudet på sne och säger; ”Snälla, söta rara, kan jag inte få”? Eller bara halva vägen, jag hjälper till med maten när jag kommer hem igen, eller bara en gång, vad kan hända”? Hon ville dyka ifrån bryggan men det får hon ju inte, men hon fick gå ut på bryggan själv och lägga sig ned för att titta på vattnet, vad gör hon då? Jo, hon hasar sig fram över bryggkanten och trilldyker ner, kommer upp med ett leende på läpparna och säger; ”Titta, vad var det jag sa, inget farligt hände”! Hon kan också replikera genom att säga; ”Vadå, som om jag skulle trilla och slå i huvudet eller, det har ju redan hänt”! Ja, vad svarar man då? Ett leende brukar fungera som svar, sedan pratar vi inte mer om det just då men senare under dagen kan hon komma och vill då diskutera varför och på vilket sätt och hur vi ska kunna komma runt problemen eller hur hon ska kunna acceptera läget. Det bästa är när hon bara konstaterar att allt bara är tillfälligt, snart kommer hon ju att kunna göra allt igen och då kan man ju alltid vänta lite.

Det är ett sunt resonemang som jag är glad att hon för. Tänk vad jobbigt det skulle vara at behöva argumentera allt och bli osams eller vara oense hela tiden på grund av att man inte kan göra saker man vill göra på grund av bristande förmåga. Puh vilket tjafs det skulle vara hela tiden, i och för sig sådant som varje tonårsförälder får uppleva under en period  fast under andra omständigheter.

Jag blir så otroligt varm i hjärtat när jag ser att min dotter sakta men säker kommer tillbaka, jag är så otroligt tacksam för att hon är precis den hon är. Jag är även evigt tacksam för att jag får uppleva detta absurda att jag får genomgå detta, för jag tror att det gör mig starkare, att det för mig vidare. Jag vill inte tänka att det kunde ha varit annorlunda, jag blir arg på mig själv när jag gör det, för det finns ingenting jag kan göra för att få detta ogjort, jag kan bara acceptera och gå vidare och göra något bra av det.