In i vardagen med buller och bång

Så går livet vidare och vi går in i nästa fas. Under veckan ska vi skrivas in och ut ur olika verksamheter. Ut från dagvården och in i rehabliliteringsskolan. Möten hit och dit och dotra är både nöjd och missnöjd eftersom hennes vilja är att få komma tillbaka till "vanliga skolan" bland alla kompisar, men det får hon inte, inte än. Frustration över att inte få bara vara som vanligt, samtidigt som hon försöker hålla humöret uppe och acceptera situationen. Jag beundrar henne så mycket, hon försöker se allt utifrån ett positivt perspektiv. Det är tur att vi föddes med ett glatt sinne hon och jag.

Det känns bra att allt hela tiden går framåt och att hon visar på en positiv utveckling, hjärnan är en fantastisk kroppsdel och dotra är en kämpe. Jag söker hela tiden information, så att jag ska förstå och kunna anpassa mig och för att kunna hjälpa henne att förstå och anpassa sig till det "nya livet". Vi tar fortfarande en dag i taget och gör det bästa av situationen, men när verkligheten kommer indimpande så vaknar man liksom upp och inser att det är en hel del att rodda i för att få livet att gå ihop.

Vissa dagar är jag bara så otroligt ledsen, ledsen för att jag känner mig så maktlös, jag önskar så att jag hade ett trollspö så att jag kunde göra allt bra igen. Fast det går att göra "bra" nu med, trots den situation vi befinner oss i och på grund av att hon är den hon är. Det är ju det vi jobbar för varje dag att allt ska bli så bra det kan bli och vem vet om ett år, två år eller mer så ser det annorlunda ut. Ingen vet ju hur framtiden kommer att se ut, tiden får visa hur det blir.

Samtidigt så rullar livet på och man faller in i gamla vanor och gamla rutiner ska omformas till nya och det som var, det var då, nu är nu och ibland glömmer man till och med bort hur det var förut eller att det var annorlunda förut. Konstigt det där hur man anpassar sig och tur är väl det.

Förutom allt som hör till rehabiliteringen så har en annan process startat i vårt liv. Vi ska flytta, vart vet vi inte än men någonstans ska vi väl ta vägen, det löser sig nog med tiden. Allt blir ju inte riktigt som man har tänkt sig alla gånger, men men. Min kloka dotter och jag satt och resonerade om hur stort vi behöver ha och hon tycker att det nog kan räcka med tre rum och kök, för, som hon sa, hon kommer ju ändå snart att flytta hemifrån eftersom hon vill gå på gymnasiet någon annan stans i Sverige. Hon har drömmar och mål att uppfylla, det känns så fantastiskt bra!

Det är en anledning till att hon är lite bekymrad över det här med skolan, hon är rädd att hon inte ska kunna få betyg i alla ämnen om hon inte går i en "vanlig skola" och att hon kanske är tvungen att gå längre i grundskolan än vad som var tänkt från början. Hon vill så gärna läsa vidare, hon vill utbilda sig och skaffa sig ett bra jobb, alltså är skolan viktig, framför allt sista året i grundskolan, det är då det avgörs hur man kan välja sen. Jag förstår hennes oro och jag ser det som ett friskhetstecken.

Jag kommer göra allt som går för att hon ska kunna uppnå sina mål och jag tänker fortsätta peppa och supporta henne så att hon aldrig ger upp. Hon är värd det bästa av alla världar!

Kram