Ny fas, nya rutiner
Det är rörigt just nu och det krävs en hel del logistik för att få alla dagar att gå ihop och flyta något sånär ”smärtfritt”. Det är ett pusslande utan dess like och dotras pappa och jag har väl aldrig haft så tät kontak som vi har nu, flera gånger om dagen behöver vi prata för att styra upp saker och ting eftersom det inte går att trycka på paus och bara fokusera på en sak i taget.
Det är många instanser man behöver ha kontakt med, ingenting sköter sig av sig självt och det kan bli rätt stressande framför allt när man ibland måste sitta i telefonköer, det är en uppsjö av papper som ska fyllas i och skickas och det här är bara början på en lång process, känner mig som en fullfjädrad sekreterare och samordnare ibland, kanske skulle ta och omskola mig. När vi skulle sammanställa vad dotra har för vårdbehov och tillsynsbehov fick vi en viss överblick över hur vardagen faktiskt ser ut, man tänker ju inte på det när man är mitt uppe i det. Det är en hel del bitar som ska falla på plats under en lång period såväl praktiskt som fysiskt och psykiskt.
Vi har blivit inskrivna och börjat på Rehabiliteringsskolan i Alvik. Dotra kommer att gå där fem dagar i veckan i minst tio veckor och efter första dagen så verkade hon trots allt rätt nöjd. Hon är nog just nu mest orolig för resorna till och från skolan, det är en bit att åka och eftersom hon har sjukresor så innebär det att hon kan hamna i en sådan situation att hon behöver åka med olika taxichaufförer varje gång, vilket inte är ett speciellt positivt alternativ för henne, jag kan förstå det. Vi hoppas att det går att lösa på bästa möjliga sätt. Allt det här innebär nya rutiner och en liten lätt omläggning av livet igen, fördelen är att vi vet från dag till dag vad som gäller och vart vi ska befinna oss, vilket underlättar när det gäller hur vi ska lägga upp vår vardag och våra arbetssituationer.
Jag trodde någonstans under sjukhusvistelsen, eller jag hoppades, att hon skulle sätta sig upp i sängen och bara vara som vanligt men riktigt så blev det inte. Vissa dagar är tyngre än andra både känslomässigt och praktiskt, det känns ibland som om man bara duttar lite här och lite där, jag är på jobbet och vänder, jag är på sjukhuset och vänder, jag är med på skolan och vänder, jag försöker styra upp vardagen här hemma, jag ska hitta ett boende och jag måste ta hand om mig själv så att jag orkar, ja det är ett projekt utan liknelse och gissa vad som blir lidande, självklart biten som handlar om mitt varande men jag gör så gott jag kan och jag står fortfarande upp och jag försöker hitta fem minuters frid emellanåt så att jag får lite utrymme att andas. Jag försökte förklara känslan här om dagen och jag hamnade i en liknelse vid en jonglör som står på en stor plan och håller fem, sex bollar i luften hyfsat bra ända tills någon släpper ett helt lastbilsflak med bollar över en, total kaos en stund innan man till slut hittar de bollar som var viktiga och fått upp dem i luften igen.
Det är tur att det är en vacker höst och att jag ändå får så mycket glädje i form av att vara mamma till två underbara tonårstrotsiga ungar.
Jag kan inte ändra på historian, jag kan inte vrida tiden bakåt, jag kan bara acceptera, motivera och se framåt.
KRAM <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar