Tiden styr allt

Just nu är varje litet framsteg en källa till positivt energi input medan allt annat suger musten ur mig. Känner mig som en mångsysslare eller jonglör. Jag är mamma, sjuksyster, hushållerska, kock, övervakare, lärare, homestylare, snickare, målare, grovarbetare, kollega och jag sköter alla logistik. Alla sysslor går in i varandra just nu och jag känner mig motiverad, glad, inspirerad, utarbetad och trött. Tårarna rinner när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är trött, när jag är orolig, när jag ser något lyckligt/rörande på tv, ja de rinner när helst de känner att de vill, utan någon som helt förklaring ibland. Vissa dagar är bättre än andra, som tur är ;-)

Vi går nu in en ny fas, det vill säga, nu ska dotra slussas in i skolverksamheten, inte den vanliga skolan utan rehabiliteringsskola. Hon ska åka till Alvik strand varje dag, där hon ska träna på allt hon behöver träna på och där hon ska få undervisning, som ska motsvara åk9 i en vanlig grundskola. Det är bra, hon är lite besviken, hon trodde att hon skulle få gå i sin hemskola, hon är ju som vanligt tycker hon.

Viljan är större än förmågan just nu och det är inte det lättaste att förklara det för henne, hon känner sig ju som innan olyckan. Hon är i mångt och mycket som innan olyckan men det är många bitar som inte fallit på plats ännu och som kommer att behöva tid att falla på plats. Man kan inte forcera hjärnans läkning, man måste bara vänta ut, vila mycket, göra saker i små doser och i lagom takt, man kan tyvärr inte leva och göra som man gjorde förut men försök säga det till henne. Det gäller att vara smidig i allt man säger och gör, vi förhandlar mycket och vi gör små avtal. Det är mycket att tänka på.

Jag pendlar mellan att bara vara och göra, försöker utgå ifrån det jag tycker verkar vara rätt eller bra och vissa dagar undrar jag vad som förväntas av mig, gör jag rätt, tänker jag rätt? Magkänslan säger mig att jag är på rätt väg och framstegen tyder ju på att det går åt rätt håll och det är ju bra. Fast vissa dagar hamnar jag i konflikt med mig själv eftersom dotra innan olyckan hade byggt upp en självständighet som hade hunnit bli bekväm för oss båda. Detta måste vi kringgå nu, hon måste ha 24 timmars tillsyn, vilken annan 15 åring behöver det? Hon blir frustrerad och jag blir frustrerad, båda längtar efter fem minuters frid. Hon visar det genom att deala med mig, bli arg, diskutera och argumentera för sin sak och jag får ångest för att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera vissa situationer och jag får ångest över att jag känner att jag behöver egentid. Till viss del beror det nog mycket på at jag också i skrivandets stund går igenom en rätt komplicerad och upprivande separation, det gör ju inte saken bättre, tiden expanderas ju inte direkt och känslostormarna går inte att stänga av annat än genom att tänka att det är okej att sörja men inte så att det går ut över allt annat. Det finns inte direkt utrymme att sätta sig på en stol och tycka synd om sig själv.

Ibland kommer jag på mig själv med att jag måste pausa för att tänka ”tänk om, du kan inte leva och tänka som tidigare”, situationen är inte unik, andra har varit där och är där men så känns det eftersom vardagen bara rullar på med allt vad det innebär att driva min familj med två tonåringar framåt, sköta ett hushåll och ett arbete samt alla dessa besök på sjukhuset, alla nödvändiga besök. Det är mycket som ska hinnas med, många bollar som ska hållas i luften samtidigt. Tur man har ett positivt tänk och att det går att tänka att vissa saker är tillfälliga och att allt kommer att ordna sig. Måste påminna mig själv om det då och då.



Som tur är så verkar det som om tanken på att gå i Alvikstand skolan har fallit i hyfsat god jord hos dotra, hon ser nog fram emot det lite i varje fall för hon har ändrat sitt tänk efter ett studiebesök. Innan vi besökte skolan var hon arg och frustrerad för hon ville inte gå i någon CPskola med en massa superstörda människor men som tur var så fick hon träffa några som går där och då fick hon se att de, precis som hon, har varit med om någon form av olycka och därför behöver gå på en rehabskola ett tag. Det var bra. Det innebär att hon kommer vara hemifrån fem dagar i veckan sex timmar om dagen, det blir något nytt fast ändå inte, så var det ju innan olyckan, skillnaden nu är att hon behöver tillsyn i hemmet före och efter skolan, vilket innebär att jag inte kommer kunna arbeta heltid på ett tag framöver. Mer saker att lösa med andra ord, puh det är rörigt redan som det är….

Jag har just nu ett behov av att få prata med någon som hamnat i samma situation och supergulliga musikterapeuten på Astrid Lindgren har ordnat så att jag ska få träffa ett gäng mammor som är och har varit i samma situation som jag. Skönt, för man känner sig attans så ensam i allt det här. Jag har ett behov att få dela detta med någon, få höra hur de har gjort och vad som förväntas av mig. De har erfarenhet, de har gått igenom det jag går igenom nu.


Tyck inte synd om mig för det gör inte jag…………. <3