Ny fas, nya rutiner

Ny fas, nya rutiner

Det är rörigt just nu och det krävs en hel del logistik för att få alla dagar att gå ihop och flyta något sånär ”smärtfritt”. Det är ett pusslande utan dess like och dotras pappa och jag har väl aldrig haft så tät kontak som vi har nu, flera gånger om dagen behöver vi prata för att styra upp saker och ting eftersom det inte går att trycka på paus och bara fokusera på en sak i taget.

Det är många instanser man behöver ha kontakt med, ingenting sköter sig av sig självt och det kan bli rätt stressande framför allt när man ibland måste sitta i telefonköer, det är en uppsjö av papper som ska fyllas i och skickas och det här är bara början på en lång process, känner mig som en fullfjädrad sekreterare och samordnare ibland, kanske skulle ta och omskola mig. När vi skulle sammanställa vad dotra har för vårdbehov och tillsynsbehov fick vi en viss överblick över hur vardagen faktiskt ser ut, man tänker ju inte på det när man är mitt uppe i det. Det är en hel del bitar som ska falla på plats under en lång period såväl praktiskt som fysiskt och psykiskt.

Vi har blivit inskrivna och börjat på Rehabiliteringsskolan i Alvik. Dotra kommer att gå där fem dagar i veckan i minst tio veckor och efter första dagen så verkade hon trots allt rätt nöjd. Hon är nog just nu mest orolig för resorna till och från skolan, det är en bit att åka och eftersom hon har sjukresor så innebär det att hon kan hamna i en sådan situation att hon behöver åka med olika taxichaufförer varje gång, vilket inte är ett speciellt positivt alternativ för henne, jag kan förstå det. Vi hoppas att det går att lösa på bästa möjliga sätt. Allt det här innebär nya rutiner och en liten lätt omläggning av livet igen, fördelen är att vi vet från dag till dag vad som gäller och vart vi ska befinna oss, vilket underlättar när det gäller hur vi ska lägga upp vår vardag och våra arbetssituationer.


Jag trodde någonstans under sjukhusvistelsen, eller jag hoppades, att hon skulle sätta sig upp i sängen och bara vara som vanligt men riktigt så blev det inte. Vissa dagar är tyngre än andra både känslomässigt och praktiskt, det känns ibland som om man bara duttar lite här och lite där, jag är på jobbet och vänder, jag är på sjukhuset och vänder, jag är med på skolan och vänder, jag försöker styra upp vardagen här hemma, jag ska hitta ett boende och jag måste ta hand om mig själv så att jag orkar, ja det är ett projekt utan liknelse och gissa vad som blir lidande, självklart biten som handlar om mitt varande men jag gör så gott jag kan och jag står fortfarande upp och jag försöker hitta fem minuters frid emellanåt så att jag får lite utrymme att andas. Jag försökte förklara känslan här om dagen och jag hamnade i en liknelse vid en jonglör som står på en stor plan och håller fem, sex bollar i luften hyfsat bra ända tills någon släpper ett helt lastbilsflak med bollar över en, total kaos en stund innan man till slut hittar de bollar som var viktiga och fått upp dem i luften igen.

Det är tur att det är en vacker höst och att jag ändå får så mycket glädje i form av att vara mamma till två underbara tonårstrotsiga ungar.

Jag kan inte ändra på historian, jag kan inte vrida tiden bakåt, jag kan bara acceptera, motivera och se framåt.

KRAM <3

Tiden styr allt

Just nu är varje litet framsteg en källa till positivt energi input medan allt annat suger musten ur mig. Känner mig som en mångsysslare eller jonglör. Jag är mamma, sjuksyster, hushållerska, kock, övervakare, lärare, homestylare, snickare, målare, grovarbetare, kollega och jag sköter alla logistik. Alla sysslor går in i varandra just nu och jag känner mig motiverad, glad, inspirerad, utarbetad och trött. Tårarna rinner när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är trött, när jag är orolig, när jag ser något lyckligt/rörande på tv, ja de rinner när helst de känner att de vill, utan någon som helt förklaring ibland. Vissa dagar är bättre än andra, som tur är ;-)

Vi går nu in en ny fas, det vill säga, nu ska dotra slussas in i skolverksamheten, inte den vanliga skolan utan rehabiliteringsskola. Hon ska åka till Alvik strand varje dag, där hon ska träna på allt hon behöver träna på och där hon ska få undervisning, som ska motsvara åk9 i en vanlig grundskola. Det är bra, hon är lite besviken, hon trodde att hon skulle få gå i sin hemskola, hon är ju som vanligt tycker hon.

Viljan är större än förmågan just nu och det är inte det lättaste att förklara det för henne, hon känner sig ju som innan olyckan. Hon är i mångt och mycket som innan olyckan men det är många bitar som inte fallit på plats ännu och som kommer att behöva tid att falla på plats. Man kan inte forcera hjärnans läkning, man måste bara vänta ut, vila mycket, göra saker i små doser och i lagom takt, man kan tyvärr inte leva och göra som man gjorde förut men försök säga det till henne. Det gäller att vara smidig i allt man säger och gör, vi förhandlar mycket och vi gör små avtal. Det är mycket att tänka på.

Jag pendlar mellan att bara vara och göra, försöker utgå ifrån det jag tycker verkar vara rätt eller bra och vissa dagar undrar jag vad som förväntas av mig, gör jag rätt, tänker jag rätt? Magkänslan säger mig att jag är på rätt väg och framstegen tyder ju på att det går åt rätt håll och det är ju bra. Fast vissa dagar hamnar jag i konflikt med mig själv eftersom dotra innan olyckan hade byggt upp en självständighet som hade hunnit bli bekväm för oss båda. Detta måste vi kringgå nu, hon måste ha 24 timmars tillsyn, vilken annan 15 åring behöver det? Hon blir frustrerad och jag blir frustrerad, båda längtar efter fem minuters frid. Hon visar det genom att deala med mig, bli arg, diskutera och argumentera för sin sak och jag får ångest för att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera vissa situationer och jag får ångest över att jag känner att jag behöver egentid. Till viss del beror det nog mycket på at jag också i skrivandets stund går igenom en rätt komplicerad och upprivande separation, det gör ju inte saken bättre, tiden expanderas ju inte direkt och känslostormarna går inte att stänga av annat än genom att tänka att det är okej att sörja men inte så att det går ut över allt annat. Det finns inte direkt utrymme att sätta sig på en stol och tycka synd om sig själv.

Ibland kommer jag på mig själv med att jag måste pausa för att tänka ”tänk om, du kan inte leva och tänka som tidigare”, situationen är inte unik, andra har varit där och är där men så känns det eftersom vardagen bara rullar på med allt vad det innebär att driva min familj med två tonåringar framåt, sköta ett hushåll och ett arbete samt alla dessa besök på sjukhuset, alla nödvändiga besök. Det är mycket som ska hinnas med, många bollar som ska hållas i luften samtidigt. Tur man har ett positivt tänk och att det går att tänka att vissa saker är tillfälliga och att allt kommer att ordna sig. Måste påminna mig själv om det då och då.



Som tur är så verkar det som om tanken på att gå i Alvikstand skolan har fallit i hyfsat god jord hos dotra, hon ser nog fram emot det lite i varje fall för hon har ändrat sitt tänk efter ett studiebesök. Innan vi besökte skolan var hon arg och frustrerad för hon ville inte gå i någon CPskola med en massa superstörda människor men som tur var så fick hon träffa några som går där och då fick hon se att de, precis som hon, har varit med om någon form av olycka och därför behöver gå på en rehabskola ett tag. Det var bra. Det innebär att hon kommer vara hemifrån fem dagar i veckan sex timmar om dagen, det blir något nytt fast ändå inte, så var det ju innan olyckan, skillnaden nu är att hon behöver tillsyn i hemmet före och efter skolan, vilket innebär att jag inte kommer kunna arbeta heltid på ett tag framöver. Mer saker att lösa med andra ord, puh det är rörigt redan som det är….

Jag har just nu ett behov av att få prata med någon som hamnat i samma situation och supergulliga musikterapeuten på Astrid Lindgren har ordnat så att jag ska få träffa ett gäng mammor som är och har varit i samma situation som jag. Skönt, för man känner sig attans så ensam i allt det här. Jag har ett behov att få dela detta med någon, få höra hur de har gjort och vad som förväntas av mig. De har erfarenhet, de har gått igenom det jag går igenom nu.


Tyck inte synd om mig för det gör inte jag…………. <3

In i vardagen med buller och bång

Så går livet vidare och vi går in i nästa fas. Under veckan ska vi skrivas in och ut ur olika verksamheter. Ut från dagvården och in i rehabliliteringsskolan. Möten hit och dit och dotra är både nöjd och missnöjd eftersom hennes vilja är att få komma tillbaka till "vanliga skolan" bland alla kompisar, men det får hon inte, inte än. Frustration över att inte få bara vara som vanligt, samtidigt som hon försöker hålla humöret uppe och acceptera situationen. Jag beundrar henne så mycket, hon försöker se allt utifrån ett positivt perspektiv. Det är tur att vi föddes med ett glatt sinne hon och jag.

Det känns bra att allt hela tiden går framåt och att hon visar på en positiv utveckling, hjärnan är en fantastisk kroppsdel och dotra är en kämpe. Jag söker hela tiden information, så att jag ska förstå och kunna anpassa mig och för att kunna hjälpa henne att förstå och anpassa sig till det "nya livet". Vi tar fortfarande en dag i taget och gör det bästa av situationen, men när verkligheten kommer indimpande så vaknar man liksom upp och inser att det är en hel del att rodda i för att få livet att gå ihop.

Vissa dagar är jag bara så otroligt ledsen, ledsen för att jag känner mig så maktlös, jag önskar så att jag hade ett trollspö så att jag kunde göra allt bra igen. Fast det går att göra "bra" nu med, trots den situation vi befinner oss i och på grund av att hon är den hon är. Det är ju det vi jobbar för varje dag att allt ska bli så bra det kan bli och vem vet om ett år, två år eller mer så ser det annorlunda ut. Ingen vet ju hur framtiden kommer att se ut, tiden får visa hur det blir.

Samtidigt så rullar livet på och man faller in i gamla vanor och gamla rutiner ska omformas till nya och det som var, det var då, nu är nu och ibland glömmer man till och med bort hur det var förut eller att det var annorlunda förut. Konstigt det där hur man anpassar sig och tur är väl det.

Förutom allt som hör till rehabiliteringen så har en annan process startat i vårt liv. Vi ska flytta, vart vet vi inte än men någonstans ska vi väl ta vägen, det löser sig nog med tiden. Allt blir ju inte riktigt som man har tänkt sig alla gånger, men men. Min kloka dotter och jag satt och resonerade om hur stort vi behöver ha och hon tycker att det nog kan räcka med tre rum och kök, för, som hon sa, hon kommer ju ändå snart att flytta hemifrån eftersom hon vill gå på gymnasiet någon annan stans i Sverige. Hon har drömmar och mål att uppfylla, det känns så fantastiskt bra!

Det är en anledning till att hon är lite bekymrad över det här med skolan, hon är rädd att hon inte ska kunna få betyg i alla ämnen om hon inte går i en "vanlig skola" och att hon kanske är tvungen att gå längre i grundskolan än vad som var tänkt från början. Hon vill så gärna läsa vidare, hon vill utbilda sig och skaffa sig ett bra jobb, alltså är skolan viktig, framför allt sista året i grundskolan, det är då det avgörs hur man kan välja sen. Jag förstår hennes oro och jag ser det som ett friskhetstecken.

Jag kommer göra allt som går för att hon ska kunna uppnå sina mål och jag tänker fortsätta peppa och supporta henne så att hon aldrig ger upp. Hon är värd det bästa av alla världar!

Kram