2018

  

En resa tillbaka i minnet

9 år har passerat sedan den ödesdigra dagen när någon tryckte på paus och livet tog en ny vändning. 9 år av milstolpar att passera, milstolpar som du envist tagit dig an och lyckats passera med bravur. Nu kan du bocka av körkort på din lista.  Jag är så stolt över dig Dotra Mi, du är den mest fantastiska människa jag vet, du har ett pannben av armeringsjärn och du ger dig inte, inte ens när det skulle vara okej att ge sig, åtminstone lite....

I år gjorde jag något som jag inte brukar göra runt detta datum, jag reste till Barcelona, Barcelona som du och jag reste till året efter olyckan, året efter någon tryckt på paus. En resa som var planerad som en belöning för utmaningen, målet, högt slutbetyg i spanska, när du gick ut nian. Ett mål som tyvärr inte nåddes, ett mål som fick hamna i periferin i all rehabträning, alla steg tillbaka till vardagen, spanska var inte ett ämne som prioriterades, förståeligt.

Men.....resan blev av ändå, som en belöning för allt slit, ditt slit för att ta dig tillbaka, för att erövra vardagen och allt som var självklart för alla andra, prata, äta, borsta tänderna, knyta skorna, komma ihåg orden, orka lyssna, få ihop och förstå texten du läste, få händer, fötter, armar och ben att förstå och göra som du och din hjärna ville, muskler som skulle lyda, nervtrådar som skulle hitta nya vägar, ja allt sådant som vi inte tänker på i vanliga fall men som blir så otroligt uppenbart och begränsande när man väl är mitt i det. 

Du och jag bokade en weekend till Barcelona, lagom till din 16-årsdag och vi hade några mycket fantastiska dagar där, i solen, i staden, på La Rambla, på stranden, bland fiskar, palmer och båtar. I år åkte jag dit, tillbaka till några av de platser vi besökte, letade efter den goda pizzan vi åt, den var inte kvar, det var ett fik där nu men mycket av det vi upplevde och såg fanns kvar. Det var skönt att vara där men det hände något med mig som jag inte hade förväntat mig, jag slungades tillbaka med all kraft, jag fick svårt att andas, jag grät, det kändes som om mitt hjärta skulle stanna. Jag visste inte varför först, det var ju bara ljusa minnen, lyckliga dagar som vi upplevde, varför reagerade jag då så? Säkert för att jag mindes hur rädd jag var att förlora dig och hur mycket jag saknar dig nu när du bor hemifrån och hur rädd jag fortfarande är för att förlora dig. Men jag är också lycklig över att allt har gått så bra, att du har det bra, att du mår bra att livet pågår mitt i livet. Jag tänker att du och jag ska åka tillbaka dit tillsammans, snart! <3 b="">

Snart fyller du 23 år, hallå, 23 år, vart tar tiden vägen? Jag handlade årets födelsedagspresenter i Barcelona, ska skicka dom med snigelposten i veckan sen kommer jag och fikar, när du har tid.

Jag älskar dig Dotra Mi, du är luften jag andas...........///Mamma