2018

  

En resa tillbaka i minnet

9 år har passerat sedan den ödesdigra dagen när någon tryckte på paus och livet tog en ny vändning. 9 år av milstolpar att passera, milstolpar som du envist tagit dig an och lyckats passera med bravur. Nu kan du bocka av körkort på din lista.  Jag är så stolt över dig Dotra Mi, du är den mest fantastiska människa jag vet, du har ett pannben av armeringsjärn och du ger dig inte, inte ens när det skulle vara okej att ge sig, åtminstone lite....

I år gjorde jag något som jag inte brukar göra runt detta datum, jag reste till Barcelona, Barcelona som du och jag reste till året efter olyckan, året efter någon tryckt på paus. En resa som var planerad som en belöning för utmaningen, målet, högt slutbetyg i spanska, när du gick ut nian. Ett mål som tyvärr inte nåddes, ett mål som fick hamna i periferin i all rehabträning, alla steg tillbaka till vardagen, spanska var inte ett ämne som prioriterades, förståeligt.

Men.....resan blev av ändå, som en belöning för allt slit, ditt slit för att ta dig tillbaka, för att erövra vardagen och allt som var självklart för alla andra, prata, äta, borsta tänderna, knyta skorna, komma ihåg orden, orka lyssna, få ihop och förstå texten du läste, få händer, fötter, armar och ben att förstå och göra som du och din hjärna ville, muskler som skulle lyda, nervtrådar som skulle hitta nya vägar, ja allt sådant som vi inte tänker på i vanliga fall men som blir så otroligt uppenbart och begränsande när man väl är mitt i det. 

Du och jag bokade en weekend till Barcelona, lagom till din 16-årsdag och vi hade några mycket fantastiska dagar där, i solen, i staden, på La Rambla, på stranden, bland fiskar, palmer och båtar. I år åkte jag dit, tillbaka till några av de platser vi besökte, letade efter den goda pizzan vi åt, den var inte kvar, det var ett fik där nu men mycket av det vi upplevde och såg fanns kvar. Det var skönt att vara där men det hände något med mig som jag inte hade förväntat mig, jag slungades tillbaka med all kraft, jag fick svårt att andas, jag grät, det kändes som om mitt hjärta skulle stanna. Jag visste inte varför först, det var ju bara ljusa minnen, lyckliga dagar som vi upplevde, varför reagerade jag då så? Säkert för att jag mindes hur rädd jag var att förlora dig och hur mycket jag saknar dig nu när du bor hemifrån och hur rädd jag fortfarande är för att förlora dig. Men jag är också lycklig över att allt har gått så bra, att du har det bra, att du mår bra att livet pågår mitt i livet. Jag tänker att du och jag ska åka tillbaka dit tillsammans, snart! <3 b="">

Snart fyller du 23 år, hallå, 23 år, vart tar tiden vägen? Jag handlade årets födelsedagspresenter i Barcelona, ska skicka dom med snigelposten i veckan sen kommer jag och fikar, när du har tid.

Jag älskar dig Dotra Mi, du är luften jag andas...........///Mamma

Åren går

💖💖💖

Ny fas i livet. Du fyller 22 år och det är snart dags för examen. Det känns som om det var igår vi planerade för studentskivan. Du har verkligen kämpat Dotra mi. Kämpat för att för att sätta dina mål, kämpat för att nå dina mål. Jag vet att du har haft några tuffa men också väldigt givande år i universitetsvärlden. Nya rutiner, nya vyer, nya kunskaper, nya vänner och nya erfarenheter. 

Varje dag finns du i mina tankar, varje dag fylls jag av stolthet och av kärlek. Jag vet att det inte alltid är så lätt men ingen har heller sagt att det ska vara lätt men man ska göra det enkelt för sig, då får man ut mest av livet.

Jag har en tavla hemma med texten:

"Don´t try so hard to fit in-

When you were born to stand out!"

Dessa ord passar så bra. Det är vackert på något sätt.  

När försäkringsbolaget ringde härom dagen kastades jag tillbaka. Jag plockade fram dina papper och jag bläddrade i den lilla svarta boken. Boken som jag fick av en sköterska på Q82, boken som blev en logg, en dagbok, en dagbok där jag och din pappa skrev. Vi skrev ner våra tankar, våra känslor, vad läkarna och sköterskorna informerade oss om och så småningom kunde vi skriva om vad du gjorde, dina framsteg, vi skrev i omgångar, när vi satt där bredvid dig i din sjuksäng. 

Ute tassade kalla maj, med grönska och solens strålar, in i  juni, för att sedan i full prakt övergå till juli, en månad som i vanliga fall inneburit semester och lata dagar. Pappa och jag turades om att bo hos dig, varannan vecka var vi stand-by på sjukhuset medan den andre pendlade mellan sjukhus, hemmet och lillebror. Jag minns värken i ryggen efter att ha sovit på pinnsoffan i ditt rum, en värk som tynade bort i rehabilitering och arbetsterapi, som blev om intet i bassängträning, ordträning och glassätande i skuggan under ett träd i sjukhusparken. 

Det var en intensiv tid, en tid i ovisshet, en tid, som då tycktes stå still. Men tiden står aldrig still inte ens när någon trycker på stopp, pausar, mitt i livet. Och tur är väl det, då hade jag velat spola tillbaka tiden, göra saker ogjorda. Oändliga är de gånger jag tänkt tanken att jag hade kunnat förhindra det som hänt, men hur hade jag kunnat göra det? I flera år har jag bearbetat och hanterat den tanken, den känslan, den oron, att inte kunna vara där, att inte kunna förhindra, att bara kunna vänta ut och låta tiden ha sin gång. Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag kunnat ta din "ryggsäck", att jag skulle kunnat ta över din ilska, din smärta, din sorg, din oro, irritation och din frustration. Men vi behöver alla dessa känslor, vi behöver ta oss igenom det, allt har en mening även om man inte alltid förstår meningen där och då.

Oändliga är även de gånger jag kunnat spricka av stolthet och kärlek. Otaliga är de hjärtan jag skickar till dig, när du inte är nära. Jag saknar dig här hemma varje dag men jag är så stolt och glad för din skull, för vad du har åstadkommit, för vad du har gjort, för vad du har blivit.

Du har tagit dig igenom, du har tagit tillbaka ditt liv och du har framtiden för dig! Du är den mest fantastiska människa jag vet och du och din bror är mitt allt, ni är luften jag andas, ni är mina hjärtslag.

"Surround your self with the dreamers and the doers, the belivers and thinkers, but most of all, surround yourself with those who see greatness within you, even when you do´nt see it yourself."

Snart går flyttlasset på riktigt!

En ny milstolpe, ett nytt mål.

Rehabilitering, resursskola, grundskola, gymnasiet och nu högskola. Hon är en riktig kämpe dotra mi. Efter tung och snårig men otroligt stark återgång efter olyckan har hon nu placerat sig i högskolevärlden med allt vad det innebär, tentor, duggor, sena kvällar, tidiga mornar, föreläsningar, seminarium, nya vänner, nya rutiner, nya platser, you name it. Sedan augusti har hon camperat på en madrass på golvet hemma hos en kompis, kompis i Karlstad för att plugga men om ett par dagar går flyttlasset på riktigt, till den första egna lägenheten. Hemmet är i kaos, det är saker överallt och det är spännande, roligt och lite sorgligt att packa ihop hennes saker, men gissa om jag är glad för hennes skull, gissa om jag är stolt. Hon har åstadkommit detta, hon har kämpat för detta. Hon har alltid haft som mål att vara självständig, att klara sig, att utvecklas.

Idag när jag var på kris och samtalscenter på hjärnskadecenter, hittade jag henne i tidningshyllan. Hon blev intervjuad i vintras i ett reportage i tidningen Habilitering Nu, om att att komma igen. Där pratar hon om att hon känt att det har varit viktigt att bli självständig, att hon har mognat, att hon tänker annorlunda idag. Vi tänker nog alla annorlunda idag, jag tror att vi värderar livet på ett mer närvarande sätt, vi känner att det är viktigt att vara härvarande, att ta tillvara på all positiv energi, att ta hand om varandra och oss själva.

Jag längtar efter henne varje dag, jag saknar henne varje dag. Jag är stolt varje dag, jag skryter om henne varje dag, jag älskar henne hela tiden. Hon är min kämpe.

Under denna resa som vi gjort och gör tillsammans har det blivit mer tydligt än någonsin att "allt är möjligt", "vill man så kan man". Livet är skört men allt har en mening och har man drömmar, ett stort hjärta, mycket mod och jävlaranamma så kan man åstadkomma vad som helst.

LOVE YOU DOTRA MI <3 comment-3--="" nbsp="">

Fyra år har nu passerat.

För fyra år sedan fick jag ett telefonsamtal som förändrade livet. För fyra år sedan svävade jag i ovisshet och sinnesstatusen var hjälplöshet, maktlöshet, förtvivlan och sorg.

Det som inte får hända har hänt, läser jag under dagsdatum ur dagboken från tiden vi levde och andades sjukhus och intensivvård. Skrivet med darrig handstil i en liten svart bok. En bok som vi fick av personalen på BIVA, en liten bok som jag är så glad över att vi fick och började använda. Ibland tar jag fram boken och backar bandet, för det är lätt att minnas men svårt att komma ihåg detaljer när tiden passerar.

20100511 “Igår låg du på BIVA i respirator med 24h, 100% övervakning och idag har du blivit flyttad till ett annat rum” Du sover, sover, sover och sover. Du får näringsdropp och lugnande. Du snurrar i sängen och trasslar in dig i alla slangar och sladdar, det är bökigt eftersom din vänstra sida är orörlig. Du har också öppnat dina ögon, lite, ibland men vi tror inte eller vet inte om du känner igen oss, vi har inte riktigt fått kontakt.” Där började resan tillbaka till livet. En resa som har varit kantad av uppgång och fall om vart annat med medgångarna har tagit udden av motgångarna.

För fyra år sedan, innan vi överhuvudtaget visste hur det skulle bli, hur du skulle må och vara, vilken typ av skada du fått eller hur den påverkat dig fick du starta processen att lära om det du redan kunde men som du tappat. Att dricka, att äta, att knyta skorna, borsta tänderna, att gå på toaletten, att prata, allt fick du uppdatera och lära om, vissa saker tog längre tid än andra. Vägen tillbaka innebar många påfrestningar men också mycket glädje. Fåniga saker som ett leende eller en måltid utan avbrott pågrund av att hon satte i halsen förgyllde våra dagar. Varje utmaning var ett berg att bestiga, varje framsteg var en seger. Ovissheten omvandlades till kunskap och beslutsamhet och så småningom blev det annorlunda det vardagliga.

Olyckan inträffade i slutet av årskurs åtta, två veckor innan hennes 15-årsdag, fem veckor innan skolavslutningen. Skolan, ja hur skulle det bli med den? Den frågan dök ju såklart upp. Det fick bli rehabiliteringsskola i Alvikstrand, nästan hela årskurs nio, hon slussades in i sin klass i slutet av nian, ungefär åtta veckor innan skolavslutningen. Årskurs nio avslutades och en nya tid tog sin början, gymnasietiden.

Gymnasievalet blev utifrån de förutsättningar som då fanns och den resan har också haft sina mot- och medgångar, ett av de citat dotra myntat säger ganska mycket om en av de förändringar som olyckan och skadan medförde : “Förut var jag som en svamp, allt fastnade. Nu är jag som en jävla teflonpanna, allt bara rinner av.” Arbetsminnet är starkt påverkat av skadan och kommer så vara, det har successivt blivit bättre men det är också något som hon har fått jobba hårt med, likaså talet. Arbetsterapeft och logoped har varit två viktiga insatser, för att få bitarna att falla på plats, för att få vardagen och skolan att fungera. Gymnasiet hade som val att få förlänga tiden men denna envisa dam gav sig den på att fixa det och gå ut skolan tillsammans med sina jämnåriga.

Idag fyra år senare befinner jag mig i ett sinnestillstånd av stolthet, styrka och glädje. Det finns inga ord som kan beskriva eller förklara vad jag känner och hur grymt stolt jag är över dotra mi och hennes utveckling. I dagarna planerar vi studentmottagning och hon har fullföljt och klarat av sin gymnasieutbildning och nu väntar nästa utmaning. Hon har sökt flera olika högskolor och vill verkligen satsa.

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det flera gånger till: Hon är en kämpe utan dess like min dotter!

20130509

Tre år + 14 dagar.

Idag är det tre år sedan dotra mi var med om en fallolycka, en olycka som förändrade hennes liv, mitt liv. Det är också 14 dagar sedan jag förlorade min pappa, hastigt och oväntat. Han somnade in på intensiven, kopplad till en massa apparater, precis som min dotter var för tre år sedan, hon överlevde, det gjorde inte han.

Mamma ringde mig på jobbet fredagen den 26 april och sa att pappa hade fått en hjärtinfarkt och att han var på väg till Huddinge för en ballongsprängning och att min syster var på väg dit med polisen för att identifiera honom. Han hade hittats av några grannar och det enda han hade på sig var hemnycklarna. Mamma sa att jag skulle hämta hunden hos polisen. Pappa hade varit ute på sin morgonrunda med sin hund när han hade rasat ihop. Jag tänkte att jag kunde hämta hunden efter jobbet och åka upp till sjukhuset senare, hade så mycket att göra på jobbet. Men min magkänsla sa åt mig att tänka om och jag är idag glad att jag lyssnade på min magkänsla. Jag åkte hem och mötte upp min mamma på parkeringen, så att vi kunde göra sällskap till Huddinge. På väg dit ringde min syster och bad oss vända för ambulansen med pappa var på väg tillbaka till Södertälje, hon hade inte identifierat honom.

Mamma och jag vände och tyckte att det var konstigt att man körde tillbaka med honom så snabbt efter en ballongsprängning men vi tänkte att det kanske var platsbrist på Huddinge. Väl på plats på akuten fick vi sitta tillsammans med min syster och de poliser som kört henne och vänta på att ambulansen skulle komma med pappa.

Eftersom han inte hade blivit identifierad så var det lite rörigt, ingen visste någonting. Efter en stund, vet inte hur lång tid, kom en sköterska springande och sa att de trodde att den vi beskrivit hade anlänt och att vi skulle följa med för att identifiera. Det var vansinnigt bråttom och vi blev infösta i en hiss med en brits med en man på, en man som var kopplad till en massa apparater som lät och jag tror det var fyra ambulansmän. Det var pappa som låg på britsen, vi kände igen hans tatuering.

Uppe på intensiven fick vi tala med en läkare som berättade att de inte gjort någon ballongsprängning eftersom de inte hittat någon propp som indikerat på infarkt eller attack. Nu skulle de stabilisera honom och försöka ta reda på vad som var galet, varför hjärtat hade stannat när han var ute och gick.

Vi fick gå in till rummet där pappa låg, uppkopplad till alla dessa apparater, flaschback, tre år bak i tiden. Hjärtrytm och puls fladdrade hej vilt på monitorn och sköterskorna gick runt och fixade med slangar och annat. Han var blåslagen i ansiktet men såg rätt fridfull ut där han låg. Vi stod där en stund, vet inte hur länge, klappade hans panna, pratade med honom, höll honom i handen. Efter en stund kom en ny läkare in i rummet och började prata med oss om läget. Det man hade sett, sa han, var att kärlen runt hjärtat var sjuka, vad det nu betyder, och att nu handlade det om att avvakta och se tiden an för att se hur allvarliga och vilken typ av hjärnskador pappa hade fått, för hjärnskador hade han fått eftersom han varit borta så länge och så många gånger. Han berättade att pappa andades själv men att det var det enda han gjorde själv, resten skötte maskinerna om.

Jag höll i pappas fingertoppar när läkaren pratade med oss och när han pratar om eftervård och hjärnskador far jag återigen tre år bak i tiden. Hjärnskador, rehabilitering, hinner jag tänka. Apparaterna börjar tjuta ihärdigt och vi får springa ut ur rummet och sköterskor och läkare springer in. Mamma stannar kvar medan min syster och jag går till anhörigrummet, då landar allt, det kanske inte kommer att gå bra, fram till dess har jag tänkt att folk har överlevt hjärtinfarkter förut, dotra mi klarade av rehabiliteringen, läkarna är duktiga,  men då, då känner jag att nej, han kommer att släppa, han vill inte bli ett vårdpaket.

Efter en stund kommer mamma och läkaren in i rummet och berättar att det inte går att få igång hjärtat, att det är slut, att det är över, pappa finns inte mer.

Vi gick in i rummet igen och var med när de plockade bort alla apparater, vi höll hans hand vi klappade på hans panna. Fem gånger drog hans kropp kraftigt efter luft, eller om det var luften i kroppen som kroppen tryckte ut, obehagligt var det och känslan av att hjälpa honom tillbaka var stark.

Sköterskorna bad oss gå ut en stund så att de kunde göra iordning pappa. Vi fick gå in i ett annat rum, där låg han, ljus var tända, han såg så rofylld och lugn ut där han låg, det var alldeles tyst och stilla. Tårarna strömmade ner för våra kinder, det ofattbara hade hänt, pappa fanns inte mer, han skulle inte vakna, hans hjärta hade stannat för alltid. Känslan går inte att beskriva.

Så många tankar, så många känslor, så många år som vi levt, hela min uppväxt har han funnits där, inte alltid nära, ofta väldigt långt bort. Jag har kämpat för att få hans godkännande, jag har velat veta att jag duger att jag är värdefull. En gång för flera år sedan skrev jag en dikt, ett brev till honom, han la det åt sidan och jag har alltid undrat om han läst det. När vi var i hans hus dagen efter hans bortgång gick vi igenom alla hans viktiga papper, då hittade jag dikten, brevet, det låg där omsorgsfullt ihopvikt bland viktiga papper, det var en härlig, annorlunda känsla. Jag blev varm i bröstet och tårarna flödade fritt medan jag läste vad jag skrivit.

Det var inte alltid lätt att nå pappa, att förstå pappa. Jag minns när jag hade lämnat över dikten, brevet,  han hade då blivit inlagd med hjärtflimmer, hade troligtvis sprungit med infektion i kroppen, det är inte bra för hjärtat. Vi satt i hans rum och pratade om ditt och datt, vi pratade om livet. Då sa han något som fick mig att någonstans lite förstå att jag var värdefull i hans ögon, att jag var någon. Jag minns att han sa att han tyckte att det var skönt att veta att det fanns en i familjen som inte var hysterisk och som alltid landade med båda fötterna på jorden trots att man rasat eller hamnat tokigt. Han liknade mig vid den där leksaken som man trycker under så rasar den ihop och när man släpper så reser den på sig. Det var nog hans sätt att säga att han någonstans var stolt över mig, det var hans sätt att beskriva känslor och tankar.

Han var inte så bra på att uttrycka känslor. En händelse som fick mig att fundera och sedan landa var när dotra mi låg på intensiven och han kom till sjukhuset, det var första dagen tror jag. Vi skulle få prata med en kurator när han var där och han erbjöd sig att följa med. Sedan pratade han hela timmen om hur jobbigt det hade varit för honom någon månad innan, när hans hund hade blivit huggormsbiten och legat på sjukhus. Jag minns att jag tänkte att han kunde fara åt helvete, hur korkad kan man vara, här ligger min dotter uppkopplad till en massa maskiner, vi vet inte om hon kommer överleva eller vad som ska hända, så pratar han om sin jävla hund. Jag blev så trött, jag blev så besviken, jag blev så arg. Då, senare, när allt sjunkit in och livet började rulla på så tänkte jag på den händelsen och insåg att det min pappa gjorde då, på något skruvat sätt var att han försökte, på sitt sätt, förklara att han förstod hur jobbigt det var för mig och att han var berörd av allt. Så var min pappa, svår att nå, svår att förstå. Det känns skönt att jag idag förstår, att jag kan lägga mitt pussel, att jag kan svarva om de bitar jag inte fått att passa ihop tidigare, snart, sen, kanske allt faller på plats och mina blockeringar släpper, det är skönt att mogna, det är skönt att landa, att utvecklas, att komma till insikt, att förstå vad det handlar om.

Vi har hunnit prata mycket, vi har hunnit tänka mycket, han är ännu ej begravd, det är en process i sig men vi vet hur vi vill ha det och vi tror att vi vet hur han vill ha det, enkelt. Han fick gå som han vill med buller och bång i sin träningsoverall, med sina löparskor och sin hund på promenad. Han var enkel men knepig. Han är älskad och saknad.

Pappa

Det är inte alltid lätt-

Att veta vad som är fel

eller vad som är rätt

Men ett som jag har lärt-

man måste vårda det man håller kärt

Att lyssna på sin kropp-

Ty den vet när den inte orkar mer

då säger den stopp

Vi har bara ett liv

Det är här och nu-

Det vet både jag och du

Jag älskar dig över allt annat-

även fast det är mycket du blundat för

som jag har förbannat

Du finns alltid här och du berör

Jag vet inte bäst hur jag dig ska nå-

jag hoppas bara att jag dig ska förstå

Jag vill vara en del av dig-

en del av ditt liv-

lika mycket önskar jag att du

vill ta del av mitt liv

Vi har båda så mycket att ge-

det handlar bara om att öppna ögon och sinnen

så att vi vågar se

Jag vill tända en stjärna på himlen för dig-

så att du kan se hur mycket du betyder för mig.

Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta i mina tankar

Älskad och saknad

                                            

                                                    

GAAAAAAAAAH!
Ibland önskar jag att jag kunde ta över någon annans frustration, min dotters frustration. Jag vill ta den och kasta den långt ut i universum så att den aldrig hittar tillbaka igen..........................

Vi har under sportlovsveckan varit på utvärdering, statusuppdatering, med allt vad det innebär, arbetsterapi, logoped, sjukgymnastik, musikterapi, psykologsamtal, etc. Allt för att Dotra Mi fyller 18 snart och blir då "vuxen" och hon ska slussas över till ung/vuxenrehabilitering. Läkare, psykologer och terapeuter ska göra utlåtande om hennes framtid, vad hon har för funktionshinder, vad hon har för behov, vad hon behöver ha för stöd, hur hjälp och rehabilitering ska se ut och fungera i framtiden.

Att sitta där dag ut och dag in förde mig tillbaka till då, då när någon tryckte på stopp mitt-i-livet, då när allt var nytt, när det precis hade hänt och tid bara var ett begrepp. Då ingen visste hur det skulle bli eller hur det skulle se ut eller vad som skulle ske. Då när vi satt där, när vi sov där, när vi levde i kappsäck, när vi vakade, när vi gladdes åt det lilla, när varje tecken på att hon var på väg tillbaka ingav hopp, när varje framgång var glädje. Hade aldrig då, i min vildaste fantasi, kunnat tänka mig att jag skulle bli alldeles varm i kroppen och tårögd när min tonåring kunde vissa med "tummen upp" eller "tummen ner" om hon var nöjd eller missnöjd eller att jag skulle börja gråta när jag hörde min tonåring räkna upp veckodagarna i rätt ordning. Helt plötsligt fanns det självklara saker som blev superviktiga, helt plötsligt fick jag börja se på saker med andra ögon, helt plötsligt fick glädje, förväntan, tålamod och kämpaglöd ett ansikte, det blev konkret på något sätt. Allt har fått ett annat värde, jag ser på saker med andra ögon men ibland glömmer jag också bort, ibland faller jag in i gamla invanda fotspår men eftersom detta är en process så rycks jag snabbt tillbaka igen, precis som Dotra Mi snabbt rycks tillbaka när det tar stopp.

Det har snart gått tre år sedan olyckan och det som blev annorlunda har blivit vardag men ibland är jag, är vi, är Dotra Mi, tvungna att stanna upp och andas in, det som är på riktigt, det som är annorlunda, det som inte är som det var, det som ingen vet hur det kommer att bli sen, gör sig påmint. Återigen sitter vi här med vetskap om framsteg men med ovisshet om framtiden och ingen kan säga att så här kommer det att bli, så här kommer det att se ut, så här kommer det att fungera. Vi får bara vänta och se tiden an, vilket vi nu är rätt vana vid, det har liksom också blivit en del av vår vardag av det som är vanligt.

Det är underbart att glädjas åt alla framsteg, åt att det faktiskt är så bra att man till och med ibland glömmer bort att det har sett annorlunda ut, att det har varit på något annat sätt. Dotra Mi har haft en ofantlig tur och hon har även kämpat och kämpar fortfarande hårt för att utveckla de förmågor hon "tappade bort" ett tag och för att komma framåt, för att sträva mot att leva det liv hon vill leva. Men ibland går det inte, ibland tar det stopp, det är i sådana stunder frustrationen slår till, när det inte går som hon vill, när skadan sätter stopp eller hindrar, det är då jag önskar att jag kunde gå in, gå in och ta bort, göra om, göra bättre, underlätta, trösta, skydda, göra åt henne, lyfta bort smärtan, städa bort frustrationen, lindra sorgen, torka tårarna, visa på andra möjligheter, öppna nya dörrar.  Jag önskar att jag hade alla svaren, alla lösningar.

Om ett par veckor ska vi tillbaka och träffa alla inblandade för att få ett utlåtande, vad nu ett utlåtande innebär. Rent konkret så innebär det att vi får information om vart vi blir slussade, vem eller vilka som tar hand om oss när Dotra Mi blir "vuxen", svar får vi förhoppningsvis också om den nervskada som finns i foten, en skada som hämmar Dotra Mi i det mesta just nu eftersom hon har kronisk värk, kronisk värk i foten, kroniskt värk i huvudet och försök gå i skola, umgås med kompisar, göra i vardagen med det, jag är imponerad över hur hon fixar allt, hur hon fixar smärtan utan att bli galen och bryter ihop och bli ett monster för sin omgivning. Men hon härdar ut, hon väljer bort, hon lider i tystnad, hon vill inte vara till besvär, hon vill inte vara en börda. GAAAAAAAAAAAH, jag vill bara kasta det rätt ut i universum, så långt bort att det aldrig hittar tillbaka.............................


<3 p="">

Ibland tar det stopp

Ett bakslag kan man väl kalla det när dotra mi trotsar tyngdlagen och dråsar i backen...... Ja nu har det ju hänt tidigare och då var ju fallet något högre men knuten i magen finns där även nu, fast fallet bara var på drygt, 1,66 m. Alltså, hon tog och svimmade lite lätt så där och var låg, trött, skakig och yr med grym huvudvärk i fyra dagar, tack gode Gud för att det var sista dagen i skolan innan lovet, för attans om hon missat något i skolan....... Fyra dagar senare var det dags igen, hemma i köket den här gången, men hon parerade och landade sig själv i soffan skakandes som ett asplöv, ilfart till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för en checkup. Lågt blodtryck och låg puls, stress kallas det för ibland.

Inte så konstigt egentligen, hon kör på "fullfart" för att nå fram till de mål hon sätter upp och hon kör som vilken 17 -åring som helst men hon missar lätt att hon inte riktigt besitter den kapaciteten än, viljan och motivationen finns men kroppen har fullt schå att hela sig efter traumat för två och ett halvt år sedan. Det går kanske inte att köra på för fullt då även om man vill. Hon är ju en fighter, inget snack om saken och som mamma vill man ju att allt ska funka, att hon ska känna att hon gör saker som gagnar henne men ibland skulle jag vilja pausa henne och säga åt henne på skarpen att hon kommer med all säkerhet hinna med allt hon vill inom sinom tid, allt måste få ta den tid det tar, man ska inte bränna sitt ljus i båda ändar, framförallt inte när man är 17 år och har hela livet framför sig. Vad gör det om allt tar lite längre tid nu.........

Men men jag har ju varit tonåring själv och jag vet ju att man kanske inte alltid tänker längre än till nästa helg och att man alltid ser allt som orättvist, för alla andra gör, får och lyckas..... Nu är hon ju trots allt en väldigt förnuftig och klok ung dam så jag hoppas att hon lyssnar på mig, sin pappa och framförallt sin läkare. Hon ska resa till sin farbror och faster ett par dagar för att ladda batterierna och det tror jag kommer att göra henne gott. <3 p="p">
Livet är värdefullt, ta väl hand om det i ditt liv som är värdefullt!
<3 p="p">